Smärta

Jag fick frågan om jag hade ont i mina knän, fortfarande. Min första spontana reaktion är "Nej", men ju mer jag tänker efter så är nog inte så fallet. Jag har ont fortfarande, men jag har på något konstigt vis accepterat smärtan, så att den inte tar upp hela min tillvaro längre.

Det gör ont att gå och ibland gör det jätteont att bara stå och sköta disken. Efter att jag bytt däck på bilen, (det vill säga, efter att jag stått hukad under en längre period) så gjorde det fruktansvärt bultande ont i ena knäet, och jag ville helst inte ens gå till toaletten pga smärtan. Efter tre månader har smärtan nu blivit en del av mig, som liksom bara finns där och som jag anpassar mig efter.

Sedan finns det ju klara framsteg. Jag kan jogga lättare och kortare turer, men jag har svårt att gå på promenader. Ibland går det en hel dag utan smärta, om jag vilat från träningen. Smärtan är där, men jag blir inte längre uppretad eller irriterad över begränsningarna som följt. Smärtan är en bra stoppkloss som hindrar mig från att pressa mig för hårt. Smärtan tvingar mig till rutiner och nya förhållningssätt. Smärtan berikar faktiskt faktiskt mitt liv eftersom den tvingar mig att tillåta mig vila.

Smärtan får följa mig på vägen till en bättre tillvaro, och när jag blir fri från den, om det så blir efter julen eller lagom till nästa år, så kanske jag är både klokare och tålmodigare. Vem vet?