Simglädje

Äntligen har jag kommit till den punkt inom simningen, som jag längtat efter. Jag brukar gruva mig för att åka till simpassen, och jag brukar intala mig om att allt kommer att kännas bättre när jag väl kommit dit, vilket fungerat för att jag ska ta mig i kragen och packa simväskan. Oftast brukar jag vara en eller två minuter försenad till själva uppvärmningen, eftersom jag brukar stå och huttra i duschen och spola varmt vatten över kroppen och känna mig omotiverad att plumsa i det kalla bassängvattnet. När jag förbereder mig inför att kliva i vattnet brukar jag även huttrande vira handduken omkring mig, och med gåshud och uppdragna axlar grimagera över situationen. Sedan brukar jag simträna, då går jag givetvis in för det hela med fullt engagemang, och i regel få en till två kallsupar per längd vid ryggsim och fristil, vilket blir mellan 15-20 kallsupar per simpass. Engagemanget brukar pendla till förtvivlan emellanåt. Jag brukar ändå känna mig nöjd efteråt.

Igår var jag en halvtimme tidig. Jag har fått bättre rutiner och de markant minskade kallsuparna har underlättat min motivation, och planering att komma i tid. Jag låg utsträckt som en katt i bastun och njöt. Det kom in några bekanta tjejer och det blev lite mysigt prat innan jag kände mig varm tillräckligt. Sedan blev det full rulle med simpassen.

Ryggsimningen var skön och uppfriskande, jag har ändrat huvudställning och jag har fått bättre ork, jag får inga kallsupar längre av detta simsätt. Det bränner i axlarna och man blir anfådd och rosig om kinderna efter en längd. Jag känner mig aldrig förtvivlad utan vet att jag orkar de där 25 metrarna utan att hamna under ytan. Jag har fattat poängen med ryggbensparkarna och håller benen raka med rörliga höfter, samtidigt som armarna höjs som väderkvarnsvingar över vattenytan. Tekniken är säkert inte vacker, och det blir en hel del onödigt plaskande, men jag känner mig riktigt duktig.

Jag har slutat få panik och dra in vatten i lungorna i crawlen. Jag har fortfarande inte riktigt fattat hur jag ska få ordning på ben och armar, men nu när jag kan hämta luft mellan armtagen så är det mycket lättare att försöka få till det bra. Jag kan slappna av och slipper känna den ständiga frätande känslan av vatten i näsan, och jag slipper hänga över plastbanden och hosta djupa rosslande hostningar. Jag slipper vara den som alla väntar på ska återhämta sig.

Bröstsimmet är också kanonroligt. Jag älskar vändningarna. Jag älskar att simma mot kaklet, ta ett djupt sista andetag, försvinna under ytan, och sparka ifrån mig som en torped där under ytan. Det känns stilla och tyst. Jag tar ett armtag under vattnet och fortsätter glida, innan jag med ett ytterligare simtag kommer upp till ytan igen. Hämtar luft igen. Nästan precis som man ska.

Precis som jag velat lära mig.