Att våga vila

Jag älskar att träna med Micke. Det händer inte så ofta nu eftersom vi kommit så olika långt med träningen. Han är större, bättre grundtränad, välmusklad, snabb och återhämtar sig kvickare. Men ibland brukar jag beställa ett träningspass med honom och på sista tiden är jag främst ute efter långsamma långpass med honom då han hittar bättre i skogen än vad jag gör. (Dessutom kan han agera packåsna och stå för mat och vatten om jag behöver en paus. Men då gäller det att vara trevlig och flaxa med ögonfransarna.)

Idag hade jag flirtat till mig ett långpass. Jag hade sett fram emot det hela helgen. Klockan 07.00 steg vi upp och laddade kolhydrater efter noggrann planering, och klockan 09.00 var det dags att bege sig. Luften var sval och fuktig och det var lite molnigt. Vi började jogga lite lätt just utanför huset. Det gick tungt. Vi fortsatte några meter. Det gick ännu tyngre. Jag försökte kämpa på men benen hade inte lust att lyda. De värkte en hel del också. Stegen blev stumma och hårda. Jag började oroa mig över mina knän.

Jag tänkte att kroppen kanske skulle komma igång om jag fortsatte en stund. Det gjorde den inte. Efter 20 minuter gav jag flåsande upp. Ingen del av kroppen är intresserad av att genomföra ett långpass annat än huvudet.

Micke pekade hjälpsamt kortaste vägen hem och försvann efter vägkroken. (Sedan la han lite pinnar efter vägen så att jag skulle finna rätt avfart.) Jag fick traska hem med värkande ben efter en snårig stig med leriga pölar.

Det som var annorlunda motför andra gånger kroppen inte har velat det som huvudet velat är att jag nästan alltid är arg, uppgiven, ledsen eller irriterad. Jag brukar irritera mig på mina begränsningar och fnysa över att gud borde ha gett mig något lite mer kvalitativt när jag nu intresserat mig för triathlon. Den här gången kände jag mig riktigt glad. Jag har ändrat om min träning och uppenbarligen biter den så hårt på benmusklerna att de behöver återhämta sig och växa till sig i flera dagar innan de tillåter fortsatt träning.

Det kändes inte som om musklerna sa "Nej! Sluta! Vi orkar inte!" utan snarare som de sa "Vi är upptagna på att växa till oss här. Tagga ner lite nu, va?"

Och till skillnad från vad jag brukar göra, så accepterade jag faktiskt att det var så. Att ensam lunka hemåt en mulen dag och se Micke lätt lubba vidare på långpasset var inte ett tecken på att jag är svag.

Det var bara ett kvitto på att benen VÄXER. Kroppen STÄRKER SIG och fredagens pass måste ha varit ett kanonpass, om musklerna växer även två dagar efteråt.


Det enda jag borde känna, är stolthet.


.