Notgårdsloppet 2008

Det började som vanligt. Jag satt i bilen med en konstig min. Micke tittade undrande på mig. Jag började prata om hyperventilering i vattnet och att det kommer att kännas förnedrande att bli sist den här gången. Jag tänkte för mig själv att ALLA kommer att titta på mig och KÄNNA IGEN MIG och tänka "Där är hon. Hon den där dåliga. Varför deltar hon överhuvudtaget när hon är i så dålig form?" och sedan kommer de att kasta ruttna tomater på mig och skrika okvädesord efter mig och jaga ut mig ur Ludvika med kvastar och ris och högafflar.

Efter en stund la sig fjärilarna i magen. När det var 15 minuter kvar till start så klev jag i sjövattnet. Jag upptäckte att vissa deltagare inte gick till starten på andra sidan sjön, utan simmade de 200 metrarna rakt över den. Det lät som en bra uppvärmning! Kroppen kippade några gånger efter andan bara en liten stund, men sedan gick det riktigt bra. Solen låg lågt på himlen och det var vackert väder. Jag tog några trevande frisimstag med armarna. Det kändes ok. Jag tänkte att jag inte ska jaga upp mig den här gången.

Nervositeten släppte. Jag blev våldsamt sugen att småprata med folk vid startlinjen men de var lite för fokuserade eftersom sekunderna tickade sig mot starten. Det var ett mycket litet lopp. Jättefå deltagare och stort spann av ett proffs, några erfarna, och några "prova-på":are. Jag klev sist in efter starten och tog simningen så graciöst jag kunde. Jag lyckades simma om några och blev riktigt stolt.

Sent upp ur vattnet, men inte sist!


Jag var rätt så utvilad vid cyklingen men var inte beredd på alla backar. Det var stora backar! Pulsen skenade. Andningen gick på absolut högvarv. Det värkte i lungor och ben men förvissningen om att jag faktiskt inte var sist och att jag faktiskt inte VILLE vara sist den här gången sporrade mig till blodsmak i munnen, smärta i mina knubbiga ben, sprängningskänslor i lungorna och små dansande blå prickar framför ögonen vid de värsta backkrönen. Här ska det gå undan!

Vid växlingen från cyklingen så var självförtroendet högt. Det var inte sådär sabla jättemånga som hann cykla om mig.


När jag skulle springa var benen inte riktigt på hugget. Det enda som var på hugget var en påtaglig krampkänning i båda mina vader. Jag antog att kramp i båda vaderna inte direkt skulle hjälpa mig över mållinjen och försökte först att hantera situationen genom att springa UTAN att använda vader. När detta inte hjälpte utan enbart såg fånigt ut, gick jag en stund för att sträcka ut vaderna. Men i mål kom jag. Den här gången också!


Genomblöta kläder. Utpumpad. Och jätteglad.

Och vet ni vad det roligaste var? Det var att Gud faktiskt finns. Han välsignade mig i mitt ärofyllda uppdrag att bli en triathlet. Han såg till att alla SNABBA triathlontjejer hade viktigare saker för sig just den här torsdagskvällen. Han såg till att min konkurrens blev låg med bara två andra deltagare i min klass.

Så jag vann i min klass.

Jag har alltså vunnit ett triathlonlopp.

HUR COOLT ÄR INTE DET?!!


Glad... vinnare!



Tack till Micke som skjutsade och coachade och fotade. Trots att han hade en riktigt tung dag och i övrigt mest hade ett svart moln över huvudet så gjorde han sitt bästa, tog ledigt några timmar från jobbet, och hjälpte till med allt han kunde. Hur sött som helst.
.