Ytterligare ett steg i träsket av självömkan

Jag har uppenbarligen hamnat i Stockholm. Det är ganska intressant att jag lyckas "uppenbarligen hamna" någonstans som faktiskt varit planerat sedan månader tillbaka, så jag antar att det bara är jag som är förbehållen att känna så inför månaders planering. Jag bor på ett hotell i Årsta, och där ska jag bo i tre veckor framöver, och jag har en kurs i Liljeholmen att knata mig igenom innan jag kan knalla tillbaka till Gävle och de invanda banorna.

NEJ det är inte lyxigt och spännande och alla andra fantastiska saker som det kan vara att åka iväg på tre veckors hotellvistelse. Det värsta är nog att min dator inte riktigt hajjar bredbandsuppkopplingen på hotellrummet, så jag känner mig digitalt isolerad från omvärlden.

För att höja stämningen ytterligare så har jag varit hos läkaren som skrev ut lite starkare mediciner för mina smärtande knän, vilket som vanligt gör mig dåsig och fantasilös. Min råtta Linus har det nog bättre ställt som bor på Hotell Kattis i Gävle, och troligen blir både kliad och matad med leverpastej.

Man kan ju ta ett steg ytterligare i självömkansträsket och säga att MICKE faktiskt tycker det är lite liiite skönt att ha mig ute ur huset, och trots att jag kanske tycker det är trevligt att sova ohämmat på hotellet, så kändes det värre att höra än att säga själv.

The grande finale: En tjock kvinna jag måste göra grupparbeten med här på kursen, tänk er en rynkig och gnistrande gammal blick bakom starka glasögon, ett triumferande leende, och tjocka kinder som med entusiasm säger:
"Ja, där ser man. Hon är 26 år och har redan skadat sina knän för livet. Där ser man vad den här moderna "träningen" förstör för ungdomen."


Jag vill dra mig undan och fantisera om våld.

Eller åka hem.

Får man åka hem?

Varför är det så mörkt i korridoren till mitt hotellrum?

Jo, därför att golvet består av fläckar, pölar och missfärgningar...