Min mamma

Jag har länge haft lust att berätta om min mamma. Hon är på många sätt galen och omedgörlig. Hon är en liten dam med tunna axlar och ett hiskeligt temperament, och någon gång när jag började uppnå vuxen ålder så slöt vi tillsammans en pakt om att aldrig umgås mer än fyra dagar eftersom vi troligen skulle ha ihjäl varandra om vi provade oss på något längre projekt av umgänge. Min tonårstid var en period i mitt liv då min mamma enbart med sitt sätt att dammsuga kunde sätta terror i varje familjemedlem. Min pappa gjorde ett helhjärtat försök att leva med henne i 25 år men började troligen med all rätt frukta för sitt liv och tog till en lugnare tillvaro ute i tätare skogsmarker.

Hon är underbar, min mamma.

För grejen är den, att är man en lite smågalen liten dam som springer runt och känner en massa och vill en massa, så blir livet rätt så underhållande för oss utomstående.

Hon är inte en snäll liten rundlagd dam som stickar koftor och lever för sina barnbarn. När andra mammor bakar chokladmuffins så är hon troligtvis högst uppe på ett hundbursstängsel eftersom handtaget till hundgården frusit igen. Hysteriskt frustande och djupt andfådd, två meter i luften. Troligtvis slänger hon ur sig okristna salvor till någon av hennes hundar som med stor sannolikhet är rätt så roade av hela situationen. En och annan granne har säkert skeptiskt sneglat på henne bakom fördragna gardiner.

När andra tanter läser tidningar om att finna inre harmoni och förverkliga sig själva så har hon hittat en halvdöd ren som hon försöker tvinga i Red Bull och jäst i en heroisk ansträngning att rädda liv.

När andra tanter skvallrar om livet i glesbygdsbyn, så kravlar min mamma sig runt på alla fyra i en skitig fårhage för att desperat greppa någon vallhund. En vallhund som med stor sannolikhet även den är rätt så road av situationen.

När andra tanter köper kläder till barnbarnen eller följer med i senaste TV-programsserien så ligger min mamma med skidorna i en snödriva och viftar argt med armarna åt någon vårdslös skoterförare, eller vårdslös hund, eller vårdslöst snäv kurva i nedförsbacken.

Samtidigt så kan hon plötsligt bli den där lilla sköra mamman som är så tunn och bräcklig att man måste fylla på hennes hjärta med goda ord och lugnande försäkringar. Ibland måste man säga till henne att det faktiskt ÄR så att hon verkligen är en otroligt bra mamma, en bra väninna, en bra granne, en god dotter eller hängiven hundägare.

För det är hon ju.

Min mamma är faktiskt lite halvgalen, sådär.


På ett riktigt skönt vis...


"Hej, mamma. Vad har du gjort i helgen?"
"Jovars, jag råkade tappa bort 128 renar. Dom var i en renhage och sprang liksom ut. Jag viftade med armarna och försökte stoppa dem, men de brydde sig inte mycket om det. Jag kan väl inte påstå att någon renskötare blev särskilt imponerad..."


.