Extra Allt

Jaha. Sista rycket, nu. Jag har slängt min TV i förrådet. Därför att saker som ALLA ANDRA verkar ha lätt att hantera går snabbt till överdrift hos mig.

Micke brukar beskriva mig som "Extra Allt" och det stämmer på så många vis. Jag trodde jag var för komplex att beskriva på ett kortfattat sätt, men Micke har lyckats slå huvudet på spiken i sin formulering. Extra Allt.

Är jag ledsen blir jag extra jätteledsen, är jag arg blir jag superarg, börjar jag äta godis så börjar jag fantisera om att trycka i mig en hel tårta på egen hand. Alltid Extra Allt. Fallskärmshoppningen tog upp hela mitt väsen under första året, för när jag glatt landat tryggt och säkert på fast mark så har jag givetvis blivit Extra lyrisk och fixerad vid upplevelsen, i dagar. Att ekonomin inte gick ihop, brydde jag mig inte om förrän det nästan var för sent och en kompis fick rycka ut med ett litet personligt snabblån (tack Stefan, tack!) som jag förläget fick bråttom att betala tillbaka, sedan.

Nu har jag haft en period då jag stirrat alldeles för mycket på TV:n. Träningen går åt skogen, jag är trött på jobbet, och så fort jag får chansen så slipper jag undan från städning och övriga förpliktelser bara för att stumt glo i den där fyrkantiga saken som pappa envisats med att kalla "Dumburken" när jag var liten. Jag har inte ens tyckt att programmen varit bra. Jag har bara fastnat, på något vis. Extra allt. Extra onödigt gloende på TV:n. Trots att diskberget vuxit och nedstämdheten kommit krypande. Simpsons och The Nanny och Cops (jag hatar cops) och Du Är Vad Du Äter och Lyxfällan. På morgonen när jag vaknat vid 05.00 tiden så har jag tittat på Ellen Degeneres show och sedan har jag tittat på tv-shop (jag hatar tv-shop).

Någon gång där The Nanny blev gravid med Mr Sheffield så har jag funderat över det bizarra i att jag inte kommit mig för att träna eller se till att må bra, men sedan har tankarna snabbt rymt iväg i någon slags monolog med mig själv att det är korkat att skapa en karaktär som The Nanny som är trådsmal och barbieliknande men som ska föreställa älska gräddbakelser, korv och syndig mat i stort... och tankarna om "är det här med TV-tittande riktigt bra för mig?" har sakta seglat iväg, och ersatts av tankar kring Homer Simpsons övertidsarbete för att ha råd att ge Lisa en häst.

"Vi missbrukspersonligheter" envisas en klient med att säga till mig när vi träffas och pratar om hans livssituation. "Vi missbrukspersonligheter som inte kan vara lagom åt något håll alls. Du vet ju själv hur det är. Du är ju sådan själv." Han pratar om hans egna Extra Allt framgångsrika yrkeskarriär, och det strålande livet han hade innan han senare i livet bredde på Extra Allt i ett alkoholmissbruk som urartade till ett drogmissbruk. Jag brukar nicka och hålla med. Tänka att jag nog är klok som dricker så sällan som jag gör.

Sedan gick jag hem och bar ned TV:n i förrådet. Nu är det slut på ett Extra Allt TV-gloende. Sedan la jag mig på sängen och stirrade länge, länge, på det tomma gapet där TV:n förut stod, och hoppades att jag skulle komma på banan igen och göra en Extra Allt insats på träningsfronten i stället. Den enda fixering som faktiskt gör mig friskare, om jag håller den på en vettig nivå.

Klockan 05.00 när jag vaknade i morse, så kunde jag inte se Ellen Degeneres show på TV:n. Jag gick upp och diskade i stället. Drack en proteindrink, och sedan cyklade jag en timme. Jag hittade en perfekt runda, en slingrig asfaltväg nästan utan trafik, med små backar och krön att pusta sig igenom, med min cykel Bonk. Rundan tog exakt 59 minuter att cykla. Jag har en månad på mig att träna innan jag ska åka 9 mil på Tjejvättern. Som läget ser ut nu så är mina "cykelmuskler" inte i direkt toppform... Men detta hindrar mig givetvis inte från att ge extra allt när det väl gäller...

Tröst i övertid

Ibland är jobbet värt alla ansträngningar. Gissa om jag blev förvånad på en föreläsning i Bålsta för några dagar sedan när en överläkare i Uppsala, som föreläste inför ett par hundra personer, tog upp mig som exempel på effektivt socialt arbete (bland många andra effektiva sociala insatser i Enköping). Han tog inte upp det så att han nämnde mitt namn, men han sa "Förra onsdagen när jag arbetade med ett särskilt ärende så var det en socialsekreterare från Enköping som..." och då kände jag igen mig.

Det gör så mycket. Sådant räddar verkligen en hel dag. På mitt vanliga oblyga sätt så slet jag i alla kollegor jag kunde hitta och väste "Han pratade om MIG! Som GOTT EXEMPEL!!" (Jag ignorerade givetvis att han nämnde mig i ett sammanhang som handlade om en hel uppsjö med faktorer och personer som påverkade mitt handlande).

Något liknande skedde idag. Det var två behandlingsassistenter på jobbet som tog upp att jag hade en väldigt speciell samtalsmetodik som de tydligt uttryckte sin respekt för. "Du är oerhört professionell. Du är så öppen, och det smittar av sig på klienterna du pratar med."

Jag har inte tänkt på min "samtalsmetodik". Jag tänker knappt överhuvudtaget på hur jag pratar med klienterna. Men när man har näsan begravd i arbete, och övertiden tickar iväg, och träningen går förlorad, då betyder det så jävla mycket.

Det finns de som tycker att jag är BRA. Ibland känner man sig som världens klumpeduns till myndighetsperson, ibland känns det som om vem som helst borde ha legitimitet att slita av mig mitt examensbevis och be mig bli byfåne i stället, men i stort sett så gör jag uppenbarligen mycket bra. Saker jag inte ens tänker på.

Fan vad underbart!!

Rucka ändan ur vagnen?

Hm, inspirationen har fått någon slags snedtändning. Jag sitter nästan begraven i arbete och kan inte koncentrera mig, jag längtar mest bara efter att röra på mig, söka nytt jobb. Det var väl inte exakt vad jag planerat lägga min nyvunna inspiration på, att försöka rucka ändan ur vagnen och skaffa nytt jobb.

Jobbet här i Enköping är jättebra för det mesta, men det känns både segt att helgpendla 14 mil x 2 varje helg, samt riktigt surt nu när arbetsbelastningen är så hög. Dessutom så kostar det onödigt mycket att vara särbos på det här viset. Jag vet inte vad det är med relationen med mig och Micke, men det känns bara så osannolikt att relationen ska gå på grund. Vi är osänkbara. Typ som Titanic. Fast ännu mer osänkbar då, förståss.

Så varför inte söka jobb i Gävle?

I samband med att jag letar jobb i Gävle så börjar den inre förhandlingen genast i huvudet.

Kategori 1 - De jobb som jag vill ha, är svåra att få och innebär mindre chanser att få napp, exempelvis jobb som frivårdsinspektör, familjerättssekreterare.

Kategori 2 - Andra jobb har jag stora chanser att få, men som jag egentligen inte vill ha, exempelvis jobb som utredare på socialtjänsten med inriktning på barn och ungdom (jättehög arbetsbelastning och halvt utbrända socialsekreterare, om man får vara fördomsfull, varför finns det annars nästan ALLTID sådana tjänster lediga?).

Kategori 3 - Jobb som jag inte riktigt förstår mig på, men som jag via luddigt uttryckta kvalifikationer troligen har behörighet till. Exempelvis utbildningsintendent, volontärsamordnare.

Jag har svårt att föreställa mig att någon skulle nappa på de ansökningar jag kastat ut, särskilt eftersom jag nitiskt undvikit kategori 2.

Men under har ju faktiskt hänt förut... Det har de faktiskt.

Vardagsinspiration

Det är lustigt att jag aldrig riktigt inser hur dåligt jag mått, förrän jag mår bra igen. De här veckorna efter påsken har varit ett ganska stort svart hål av diverse oöverstigliga hinder, smärta i rygg och nacke, samt ett vagt ointresse av precis allt. Jag blir dålig på att borsta tänderna på kvällarna, blommorna börjar tappa blad, mat sorteras inte bort från kylen utan blir kvar och möglar, smutstvätt samlas i högar, träningen blir knappt av alls, sängen blir obäddad, och maten blir torftig och onyttig, för att inte nämna sockerätandet som givetvis stiger utan förbehåll och med klar likgiltighet. Golvet blir smutsigt och fläckigt, Micke blir givetvis ondskan själv (i mina ögon) och jag är helt övertygad om att ingen kan förstå hur avgrundsdjupt trött jag är.

Den där nedstämdheten kommer så långsamt och obemärkt att jag inte märker omfattningen av det förrän jag plötsligt vaknar upp och känner hur krafterna och intresset för livet i stort kommit tillbaka.

Jag tog ledigt från jobbet i går eftermiddag för att jag helt enkelt inte orkade eller ville vara på jobbet längre, och sov ut ordentligt det första jag lade ner huvudet mot kudden. Några timmar senare konstaterade jag att jag fortfarande totalvägrade träna, men att jag var nyfiken på att handla lite ny spännande mat. Resten av kvällen fixade jag en väldigt festlig och mångfacetterad sallad, med bland annat räkor, groddar, och solrosfrön. Jag köpte vitlökssås och kokade storkok med potatis och morötter att värma senare under veckan. Jag stekte kotletter tillsammans med champingoner, och kokade upp ett stort förråd ägg att äta lite när helst jag känner för det, eller ha på någon macka. Hela köket luktade gott och spännande av buljong och kryddor, och jag diskade varje liten pinal och dammtorkade och skurade hela golvet efteråt.



Idag vaknade jag för första gången på tre veckor klockan 05.00, precis som jag ska, och kände mig pigg och utvilad. För första gången på en bra stund, nu. Solen skiner genom kontorsfönstret, och jag längtar verkligen ut för att sträcka på mig, och använda kroppen lite. Det är så skönt när vardagsinspirationen återvänder...!

Min Bok

Jag har en lustig relation till min bok. Ni vet, den jag pratat om att skriva sedan några år tillbaka. Jag trodde jag hade gjort slut med den. Förutom att kreativiteten inte riktigt vill infinna sig, (liksom ledig tid) så har jag inte lyckats sy ihop alla fragment av texter, alla långa eller korta noveller, till ett helt paket. Det roliga med boken är att den gör sig påmind ibland och nästan tvingar mig att skriva trots att jag ser hela projektet som halvdött. Som om den har ett eget liv någonstans i en vrå, och att den inte ger sig förrän jag skrivit den klart. Som om boken tänkt ligga någonstans och gnaga på mig tills jag placerat alla lappar strategiskt och medvetet för att sy ihop det där förbaskade lapptäcket till textsamling.

Jag försökte lägga mig tidigt för två nätter sedan, men kom plötsligt på mig själv att tänka "JAAAA! Så måste jag få ihop det!" och sedan blev det idoga försök att dricka varm mjölk och ta en varm dusch och diverse andra strategier för att sudda ut "JAAA!":et och återgå till vad jag faktiskt hade förutsatt mig: Att Sova.

Jag trodde jag lyckats glömma den, men uppenbarligen har den bara legat där och jäst till sig och mognat och bara väntat på att jag tillfälligt skulle försöka tömma huvudet, så den kunde bana väg för sina naiva ideér. Boken.

Blir den någonsin färdigskriven?
Spelar det någon roll om den blir färdigskriven?

Vuxet och vardag

Det känns konstigt, men jag tror jag blivit vuxen. Ja, det är helt sant. Jag gör vuxna saker som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.

Mitt liv liknar inte alls längre ett ekorrhjul utan någon slags gråzon, långt från vidlyftiga dagdrömmar, en gråzon som jag antar är den beryktade vardagen. Jag har fast inkomst och har troligen studerat färdigt på ett par år.

Jag har slutat tänka "NU" och tänker i ett konstigt tidsperspektiv som är lustigt långsiktigt. Allt behöver inte göras nu, jag har säkert 50 somrar till att planera. Saker måste inte genomföras på en gång, projekt måste inte indrivas, objekt måste inte inköpas. Det har gjort mig lugn och nästan liknöjd. "Det där kan jag njuta av någon annan sommar, om jag inte har möjlighet nu, vad kul det kommer att bli." Tiden går ju ändå så förbaskat fort, varför vara otålig?

Ryggen har varit inflammerad i snart sex veckor nu. Jag tar det med jämnmod, försöker att inte klaga. Nacken värker av den hårda fallskärmsöppningen från helgen, det strålar upp mot huvudet. Jag måste tänka på hur jag går och står och rör mig. Jag har börjat tänka på att vårda mig själv mer. Att jag måste ta hand om mig.

Inte ens när jag och Micke bråkar, så blir det någon vidare berg-och-dalbana. Inte motför vad jag tidigare erfarit. Han har planterat någon slags trygghet som ligger allra längst där inne, och varje gång vi är osams nu för tiden, så vet vi båda att det går över. Vi löser det. Det ordnar sig, det ser vi till. Inga gastkramande stormar eller ultimatum som sätts på sin spets, ingen djupare övergivenhet eller oväntad vändning. Bara han och jag, som knegar på för att få tillvaron att gå runt, med ett litet äventyr eller en liten chokladpralin lite här och var.

Samtidigt känner jag mig lite vilsen och lite sorgsen bland alla rutiner som mitt jobb medför. Alla dagar som bara blåser bort i 07.00-16.00 rutiner och matlagning och tvättning och försöken att klämma in träning däremellan. Så långt från alla universitetsår då jag la upp varje dag och dyngsrytm spontant allt efter hur jag kände för det. Jag sket i underkända tentor eller prestigefyllda betyg för livet pågick ju inte där! För bara några månader sedan rymde jag oftare från mina arbetsuppgifter. Surfade mer, gick hem tidigt om belastningen var för hög, flydde undan och dagdrömde och planerade inför allt som kändes VIKTIGT.

Nu känns jobbet viktigt. Så vuxet. Jag axlar troget på mig arbetsuppgifter och jobbar övertid nästan varje dag hela den här veckan. Det gör inget. Jag kommer efter i min träning, men det bekymrar mig inte. Jag kommer att kunna ta ledigt senare, kanske inte nu, men om några veckor. Det kommer fler dagar att fysikträna på. Jag sitter ensam och analyserar journaler och skriver utredningar till Arbetsutskott och Länsrätten, jag läser och citerar paragrafer, och jag tänker mer och mer sällan på att kolla mailen.

Det känns vemodigt att det där unga, spontana, destruktiva, kreativa hos mig har dött. Ångest-tombolan och det speedade ekorrhjulet.

Det enda som tröstar mig är alla hundratals dagboksinlägg som skvallrar om att Så Jävla Kul hade jag faktiskt inte. Det hände mycket, men man orkar ju inte leva så,
hela livet.

Man är bara inte ung för alltid. Livet är faktiskt förändring.

Skönhet och självförtroende

Jag brukar följa ett par bloggar på regelbunden basis. En av dem är den otroligt vackra Nina Lätt som faktiskt har modet att i sin blogg vågat vara mycket ärlig och rak om sina styrkor och brister. Hon vågar stå för att den skönhet hon uppnått faktiskt delvis bottnar i en osäkerhet i att duga som man är, och även ofta en ängslan att inte bli omtyckt av omgivningen. Jag är fascinerad av hennes styrka och ärlighet, och följer med nyfikenhet hennes tankar.

Det som fascinerar mig mest är hur mycket jag känner igen mig. Så där tänkte jag också, så där mådde jag också, förut. Men det hände ju något för tre år sedan, och jag är så tacksam för de förändringar som skedde i mitt liv redan då.

Jag minns hur upprymd jag var. Hur jag skruvade upp volymen så det dånade i min gamla Toyota och så de gamla högtalarna knastrade, och jag sjöng högt för att få bort det nervösa magpirret. Jag skulle bli en FALLSKÄRMSHOPPARE, jag skulle lära mig HOPPA FALLSKÄRM. Jag skulle liksom bli en norrländsk, ful, variant av Laura Croft. Jag skulle ALDRIG sluta älska mig själv, om jag bara en enda gång kunde dingla med benen utanför flygplanskanten, vinka till de andra hopparna, och glatt och frimodigt kasta mig ut genom flygplansdörren. Vad mer kunde man begära av livet? Vad mer skulle fattas mig om jag kunde DET? Redan innan jag funnit mod, redan när jag avverkat ett tiotal misslyckade hopp och fått samtliga instruktörer att klia sig i huvudet över mina klena nerver, så gick jag med högburet huvud på Östersunds gator och tänkte att jag var något speciellt. Jag skulle klara det som alla andra bara pratar om.

Men vägen dit var lång, och vägen kantades överraskande nog av en hel hög med nya vänner inom fallskärmssporten. Piloter, militärer, instruktörer. Jag var lika förvånad varje gång de glatt hälsade och gärna pratade med mig en stund när vi råkade ses på stan. Snygga killar man inte ens tänkt på att våga tilltala i en annan situation. Snygga killar som sett mig gråta i för stora plastglasögon med (den silvertejpade) hjälmen på sned, för stor overall med trasigt hål i rumpan, och osminkad patetisk uppsyn. Killar som sett mig tejpa fast byxbenen i skorna för att inte riskera att fastna med fötterna i skärmen under elevtiden (brun bred tejp som man neurotiskt lindat fjorton varv runt benen och fick stora svårigheter att klippa loss) och som sedan sett mig målmedvetet och livrädd, likt en pingvin, långsamt vanka mig till planet under självömkande jämmer (det ser jätteroligt ut att vanka runt i en fem storlekar för stor overall med skrevet i knäna, som i otaliga veck dragits upp till rumpan, av benremmarna). Killarna som aldrig sett mig i andra kläder än mjukisbyxor och platt och svettigt hår (av att bära hjälm). Och lustigt nog så tyckte de flesta bra om mig.

Ändå, liksom.

Nyårsafton 2005 blev jag hembjuden av en två år äldre stridspilot, tillika sm-guldmedaljör, som artigt frågat om jag ville ringa in det nya året med honom, med ett snabbt tillägg att jag givetvis kunde tacka nej och att han absolut inte skulle ta illa upp eller bli förnärmad på något sätt alls. Nu ringde inga klockor, och inga hjärtan poppade ut ur öronen, men det var ändå en underlig känsla att vara lite "het på marknaden". Min grundinstruktör övertygade mig alltid om att jag var en cool tjej som det varit ett privilegium att lära känna, och jag vande mig så småningom vid att mina största förebilder inom fallskärmssporten faktiskt vinkade till MIG, och inte någon snyggare tjej som jag misstänkte troligen stod strax bakom mig.

Min nuvarnade pojkvän hade inte sett mig så många gånger med omsorgsfullt lagt smink när vi träffades. Jag trivdes i en mörkblå trasig fjällräventröja där blixtlåset vid halsen gått sönder, och en halvt påtagen hoppoverall (givetvis av dåligt passande herrmodell) med ärmarna knutna runt midjan. Jag hade ofta platt hår efter pannan som blivit lite svettig av att jag burit hjälm, och självklart hade jag grönska i rumpan efter några klantiga landningar på fältet. Jag hade vant mig vid att snygghet inte är vad som prioriteras mest inom fallskärmshoppningen, utan att vara en bra kompis med glatt humör.

Sedan blev jag hiskeligt förälskad i karln i fråga, min nuvarande pojkvän, och jag ser till att sminka mig lite oftare nu för tiden, mest av fin tradition och som en uppvaktande gest. Han gillar om jag snofsar till mig lite för honom, emellanåt. Men man vet ju ändå där innerst inne, att han gärna dejtade mig även för fem kilo sedan, när jag osminkad, svettig och blöt klafsat mig genom ett vattenfyllt fält och frågat honom om jag kunde få låna ett par torra strumpor.

Så... förutom att man faktiskt, efter mycket blod, svett och tårar blev den där tjejen som glatt och frimodigt kastar sig ur planet (åtminstone allt som oftast) så fick jag även förmånen att varje helg omge mig med en massa viktiga människor, som aldrig brydde sig nämnvärt över mitt utseende.

Snygga Nina med den makalöst perfekta kroppen: Det här inlägget är dedikerat dig. På med mysbrallorna och av med sminket! Du förtjänar en karl som faller för insidan!

Säsongsstarten

Det kändes nästan som en bilkrock. Rycket slog ut luften ur lungorna och trots att jag spände huvudet och försökte trycka det mot hakan så slungades huvudet okontrollerat till av rycket. Samtidigt som luften slogs ur lungorna skrek jag och strax därefter blev allt tyst. Jag blinkade till ett par gånger, försökte hämta andan men det tog ett tag innan jag fick tillbaka kraften att ta ett djupt andetag. Jag tog ett andetag till, för säkerhets skull. Hela kroppen kändes ihoptryckt och jag visste inte vart det gjorde ont, jag visste bara ATT det gjorde ont.

Det enda som hördes var ett mjukt susande och ett flapprande från slidern och fallskärmen. Det var vackert väder och jag såg andra skärmar flyga i närheten. Motvindsriktningen hem gjorde mig förvirrad. Jag brukar alltid hamna med medvinden hem, cirkla över fältet, och planera in en liten halvcirkel i vänstervarv till landningsplanering innan jag landar i närheten av cirkeln av grus ("gropen"). Jag försökte kalkylera hur jag skulle flyga hem, de andra verkade sikta på hangaren utanför klubben men jag ville landa på gropen som befinner sig mer i mitten på fältet. Jag började tveksamt bromsa in skärmen och fick inte bråttom hem när jag såg att de andra skärmarna åkte före. Jag stirrade stint på "gropen" och försökte kalkylera inflygningen, försökte fundera ut om jag kunde landa rakt på gropen om jag bara flög riktigt långsamt hemåt. Jag visste inte att jag drev alldeles för nära Mälaren för att inte idiotskynda mig hem mot fältet. Det var 50 meter kvar till gropen där jag landade, och jag hade inte en aning om att flera hoppare från marken varit mycket oroliga över att min skärm hängde alldeles för nära Mälaren, alldeles för länge.

Förlåt mamma. Jag gjorde ett dumt, dumt fallskärmshopp, och jag hängde farligt nära Mälaren. Men eftersom det finns andra som bryr sig om att jag ska göra ett bra hopp så fick jag en sträng tillsägelse av veteranhopparen och fallskärmskontrollanten Uffe, som mellan de behärskade förmaningarna troligen undrade om jag glömt hjärnan hemma.

Och mellan de här textraderna så kan jag intyga att jag kände mig som en stor klumpig idiot. Dels som packade skärmen så dåligt redan på andra hoppet för i år, tillräckligt dåligt packad skärm för att jag hela dagen efter hade en påtaglig värk i nacken och blåmärken kring axlar och ljumskar över den explosiva öppningen. Tillräckligt dålig för att inte ha vett att pallra mig ifrån Mälaren lika målmedvetet som döden flåsat mig i nacken.

Jag åkte hem och strax därefter, just efter att några vänliga hoppkompisar petat på skärm och slider och kommit med diverse förslag på hur jag ska undvika en explosionsöppning. Sedan tänkte jag på att det är dumt att syssla med en livsfarlig sport när man inte hör till den där kategorin Iskall Actionhjälte.

Måste träna mer. Måste lära mig mer. Snabbare. Effektivare. Grundligare.

Vilken pissdålig säsongsstart...

Det enda som verkligen värmde hjärtat var alla som var riktigt glada att se mig. Jag fick kramar, glada tillrop, och misslyckade tvångsförsök att få med mig på grillfesten senare på kvällen. Det var inget jag väntat mig eftersom jag hoppat så lite just i Västerås.

Tillbaka till jobbet

Denna T-shirt fick min chef i födelsedagspresent. Han har jobbat i 20 år inom handläggning och utredning i missbruksärenden på socialförvaltningen, så vi tänkte att det var dags att lätta upp allvaret lite. T-shirten blev mycket uppskattad. Tror vi.

Tillbaka till Gävle

"Ska vi vända, eller?" frågade Micke efter att vi joggat i tre kilometer, tagit av mot 15km-markeringen och just blivit bemötta av obefintlig stig och riktigt lerig sumpmark.
"Nej" sa jag, och fortsatte: "Det här kan bli kul! Det blir säkert bättre sedan." Jag bröt av lite döda kvistar, försökte hoppa mellan tuvorna, och skrek med skräckblandad förtjusning till när ena joggingskon med ett ljudligt tjaskande gled ner i den mörka leran.

Sedan följde 12 kilometer sumpmark och stenig stig, förtvivlat letande efter spårmarkeringar, och ett mörker som sakta lade sig över skog och myr. Det är svårt att jogga lätt i sumpmark. Inte bara för att man blir genomvåt om fötterna och får lera upp till anklarna, utan för att lera har en tendens att suga fast skor, så att man nästan tappar dem när man ska stega ur leran. Hela kalaset tog 2 timmar och 36 minuter. Det djupaste lerhål jag klev i räckte upp till knäna, men leran var så torr upptill att jag inte fick problem att stiga ur hålet, som legat och lurat mitt på stigen. Efter en och enhalv timmes klafsande i våtmyr, och snubblande över stenpartier, så försökte jag käckt flåsa fram att vi åtminstone inte nötte onödigt på våra knän när underlaget var så varierat. Micke försökte fly verkligheten och fantiserade om vad han skulle äta när han kom hem. När vi hade sprungit/snubblat/klafsat i ca två timmar så låtsades jag inte kunna se vad klockan var eftersom jag trodde att det skulle vara allt för nedslående nyheter för Micke. Efter 2 1/2 timma så kom vi fram till Hemlingbyns spårcentral och kunde pusta ut...

...djupt eniga om att 15km-spåret kanske inte var det bästa alternativet just ikväll...

Påsk i Lappmarkerna

Japp. Då har man gluttat på eniro och insett att man avverkat 160 mil under påskledigheten, som spenderades i mina hemtrakter i Lappland. 160 mil och ca 20 timmars bilresa, ca 8 kisspauser, två skräpmatsstopp, 78 muffande ljud från Kiara som energiskt medverkat från baksätet, och ungefär 4 förnärmade bjäbb från Fanny när Kiara trampat henne på tårna. Och så får vi givetvis inte glömma att vi lagade 1 st. punktering.

Min bror Tommy var förbryllad över att vi verkade så trötta när vi kom fram. Min brors son Svante dregglade entusiastiskt över sin faster Katta (bara jag inte rörde vid honom, varefter entusiasmen övergick till ren och otyglad skräck). Mitt andra brorsbarn Tindra sprang mest omkring och var entusiastisk över allt möjligt. I det stora hela så var det väldigt trevligt. Mamma var samma mamma som hon alltid har varit och hon ansvarade troget för att magen regelbundet fylldes på med onyttigheter. Pappa hade utvecklat sina kulinariska färdigheter och bjöd på vin, spröda kex, och en kilotung köttbit, tillsammans med en rejäl kniv för självplock.

Micke hängde med i svängarna och klarade till och med mandomsprovet av att lyssna på mig när jag glatt sjöng falskt och helhjärtat till pappas gitarrkomp under en eftermiddag. Micke bedyrade även sin kärlek under bilfärden hem där jag uppenbarligen sovit med en dreggelbubbla i munnen, jag antar att jag släktar på Svante. Jag tror Micke börjar bli härdad. Här kommer lite foton från påskhelgen.


Micke verkade inte allt för imponerad av renarna, och de var väl inte så imponerade av honom heller...


Brorsan och Svante uppe i Tallstugan, Rentjärn.



Mamma och Svante...



Brorsan och Tindra grillar korv.



Micke var inte beredd på djup snö...



Monstertanten visade sig vara rena lekfröken när hon inte var på hemmaplan. Fem hundar var det som mest i pappas kök, och alla kom överrens... hundintresset ligger nog i släkten.



Monstertantens största utmaning. Liten slyngelvalp som aldrig lämnade henne ifred. Fanny var sugen på att äta hundvalp, men höll sig med stor ansträngning i skinnet och var en riktigt snäll tant.



Fint vin... spröda kex... och en stor jävla köttbit att gnaga på.



Pappa vid dammarna i Sandfors.



Hundar, hundar, hundar...



Rambo slösar på både eyeliner och mascara.



Thats all, folks!

Den tabubelagda kvinnan

En arg man är en Arg Man.

En arg kvinna kan vara följande synonymer: argbigga, häxa, satmara, kärring, tjatmoster, karlhatare, hysterisk, feminist.

Varför är det så? Varför är jag rädd för min egen ilska? För att slippa känna mig som något av de ovanstående synonymerna?

Ingen tycker ju det är fel av mig att vara törstig, om jag var utan vatten. Ingen har någonsin sagt till sig själv: "Har jag verkligen rätt att vara törstig nu? Jag drack ju faktiskt för en timme sedan." men när jag är arg så är det precis så jag tänker.
"Har jag verkligen rätt att vara arg nu?"

Och det blir ju så, att om jag alltid motarbetar min egen ilska, så lär jag mig inte att hantera den på ett moget och bra sätt. Om jag fick agera ilska redan från skolåldern och slippa få beröm över att jag var så tyst och snäll (vilket självklart är synonymt med ordet "duktig") så kanske jag skulle hantera min ilska på ett bättre och ett tryggare sätt idag.

Men det kan jag inte. Och varje gång jag blir arg så väcker det något slags avståndstagande från män jag lärt känna genom livet. Att agera ut med gäll röst, blossande ansikte, och uppdragna axlar att man är arg, är som att vara okvinllig, irrationell, känslostyrd, okontrollerad. Men tänk om det inte är så? Tänk om det bara är så att jag helt enkelt är heligt förbannad? Och att det är en känsla som man kan få i vissa situationer precis som glädje, törst, frusenhet eller sorg?

Tänk om man var "duktig" när man blev förbannad? Tänk om man fick beröm om man sa ifrån? Tänk om man slapp känna som om man överskred ett djupt och förbjudet tabu varje gång man blev riktigt arg? Tänk om man inte fick budskapet att man har fel när man är arg över något?

Tank om jag skulle bli bra på att säga till när jag är förbannad. Tänk om jag kunde dra tydliga gränser för vad jag tycker är tillåtet eller inte, oavsett om någon annan tycker att jag har rätt eller inte att ha dessa gränser. Jag skulle inte gråta lika ofta i förtvivlan över att jag känner otillåtna känslor och beter mig "Irrationellt", och kanske så skulle jag lägga av att dämpa känslor med godis eller mat som man blir stinn och dåsig av.

Kanske skulle Micke lära känna mig snabbare, och veta vad jag tycker och tänker, och vad jag tycker är okej och inte. Kanske skulle jag slippa trassla in mig i diskussioner om varför jag är arg och huruvida jag har rätt att vara det eller inte. Kanske skulle jag bli skitvass på att konstatera att "varje gång det här händer så blir jag redigt förbannad"?

Tänk vad mycket motstånd man skulle slippa.

Tänk vad fri man skulle känna sig.

PMS

Okej då, Micke. Jag tror faktiskt inte jag hade PMS. Faktiskt inte. Ibland kan man ju ha en dålig dag också. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man har PMS bara för att man sätter sig mitt ute i skogen och gråter över att du hade "ett tonläge" när man försökte bryta av Fannys pinne till två mindre, mycket mer praktiska, pinnar. Vem som helst kan sätta sig i skogen och gråta över sådant, faktiskt. Dessutom hade du verkligen "ett tonläge" när du tyckte jag skulle sluta försöka bryta av pinnen och bara lämna den. Du anar verkligen inte vilken besvikelse det kan leda till att inte vara förmögen att bryta av en pinne till två pinnar. Fråga Fanny.

Dessutom hade du inte bara ett tonläge, du hade "en blick" också när jag smällde igen dörren för högt, efter att vi badat. Det ligger i min fulla rätt att ta illa upp över nedvärderande blickar eller irriterade tonlägen. Det ligger i min fulla rätt att även gråta över denna blick eftersom jag inte gjort mig förtjänt av ett så nedvärderande beteende som du använt dig av när vi varit tillsammans i helgen. Det var så känslokallt och grymt att ge mig den blicken.

Och jag såg allt hur du sneglade menande på bilen med registreringbokstäverna PMS som vi parkerat vid när vi skulle bada. Jag såg allt hur du tittade på bilen och sedan på mig, och mumlade något om att du just fått ett "kryptiskt budskap". Det är faktiskt kränkande.

Dessutom så är det inte alls ovanligt att ligga vaken på natten över växthuseffekten och bli alldeles förtvivlad över att programmet på Oprah inte stämmer, när hon säger att man kan rädda världen genom att bara använda lågenergilampor. Det krävs mer än så. Det kanske drunknar en isbjörn just nu! Jag tycker inte att du ska börja le på det där viset när jag sedan övergått till världssvälten och varit ledsen över att folk inte förstår konsekvenserna av att överbefolka jordklotet, någonstans kring klockan halv tio på kvällen.

Vad fan menade du när du sa "Du tar visst världens alla problem på dina axlar idag"?!

Vad är det för jävla mening? Va? Va? Va?

Inser du att du verkligen påminde mig om mina inflammerade axelmuskler som jag fått av allt stillasittande pappersarbete, va? Inser du hur mycket dom värker? VA? Tror du jag tycker det är kul att ha ont där? Och bli påmind på ett sådant grymt sätt som du gjorde på kvällen? Va? "världens alla problem på dina axlar"... du är en okänslig tölp som formulerar dig så elakt och hänsynslöst om mina stackars axlar. Det är vad du är.

Konstigt att jag bara inser djupet av din grymhet och känslokallhet just de där dagarna innan mens, jag antar att jag går omkring i ett töcken av förnekelse och bara ser klart och tydligt hur verkligheten är beskaffad tre dagar i månaden.

OCH NEJ JAG HAR INTE PMS!!!!

Träningen i Mars

Summering av Mars månads träning.

Under Mars månad har jag aktiverat mig sammanlagt 32 timmar.
(11 timmar mer än förra månaden) Vilket jag verkligen väntat mig, eftersom vårvädret och tjejvasan har väckt nytt intresse för att konditionsträna ute.

Styrketräning: 8 tillfällen. 7 timmar
Längdskidåkning: 1 tillfällen. 2 timmar. 15 kilometer
Jogging: 11 tillfällen. 10 timmar. 8,7 mil.

Promenader: 10 tillfällen. 12 timmar.

Äntligen är det trevligt att vara utomhus igen! Jag har trätt på mig joggingskorna och den träningen har aldrig gett så bra resultat som nu. Det är lustigt att när man slutar träna för att uppnå resultat, så kommer resultaten snabbare än man anar. Sista dagen i Mars så sprang jag 5 km kuperad terräng, under 30 minuter, och det hurrade jag över! Mitt mål är att klara att springa en mil i kuperad terräng under en timme. Roligaste minnet var när jag sprang första vårrundan en morgon innan jobbet och orsakade panik på socialförvaltningen när jag kom försent och de trodde jag hade hamnat i våldet av någon galen klient. Så kan det gå när man får lite för mycket vårkänslor och tar ett varv extra på joggingspåret...

Godiset går det sådär med, jag hade ett uppehåll på fyra veckor, men nu de två sista veckorna har jag ätit på helgerna, åtminstone avsevärt mindre mängder än vad det varit förut...

Lördag i Arbrå

Jag föranmälde inte att jag skulle komma, jag hade inte pratat med Elna på över en månad, men likförbannat så stod hon där med en nybakad sockerkaka och flinade fram ett "Jag VISSTE allt att du skulle komma!" när jag dök upp. Jag vet inte hur hon gör. Hon kanske bakar sockerkaka varje helg i hopp om att någon ska dyka upp, och slänger den sedan om den blir över. Eller så är hon lite sådär mysigt smått synsk ibland. Jag tror faktiskt mer på att hon är synsk än att hon skulle göra något annat för att imponera. Väldigt nöjd var hon i alla fall över att jag dök upp i hopp om att få köra lite travhäst och pussa på Ragnar.



Ragnar var tillfälligt ensam i hagen och eftersom han hatar att vara ensam så blev jag både genomnosad och pussad och kärvänligt kliad i svanken av Ragnar. Han blev snudd på irriterad och ville putta undan mig när jag skulle tillbaka ut ur hagen så jag försökte förklara för honom att det aldrig är mysigt med desperata ensamma typer.



Lasse var som vanligt. Han fick springa och jaga lite hästar som bestämt sig för att rymma i vårvädret, bland annat en liten tjurig shetlandsponny som av någon underlig anledning hamnat under hans vård sedan sist jag hälsade på. Själv gav jag inget handtag för att reda ut situationen, utan stod mest och fotade hela kalaset, hjälpsam som jag är...







Ragnar fortsatte pussas och jag fick plocka in en glad Baroki som var redo för att bjuda mig på en motionsrunda. Baroki är en kanonhäst och jag var glad att få prata lite med honom samtidigt som Lasse selade på. Folk som tycker att travsport är en elak sport som parasiterar på hästen som muskelkraft för spelets skull borde prova att sitta på sulkyn bakom Baroki. Han älskar att träna, han blir riktigt glad av att få sträcka ut, och öronen spelar alltid glatt om man pratar lite med honom. Vi fräste på så jag fick lera i ansiktet. Baroki ökar gärna takten till full fräs, precis lika gärna som han vänligt bromsar in när vi fräst färdigt. Glatt och avslappnat. Jag var riktigt lycklig efter åkturen. Underbart!





Sedan blev det till att äta lite köttbullar och potatis, det lönar sig verkligen inte att tacka nej när Elna fixar mat, innan jag mätt i magen och varm i själen kunde åka hem igen. Snacka om att ha laddat batterierna...