Run Forest, Run!

I går så frisimmade jag, alltså CRAWLADE hela simträningen igenom. Som en jo-jo. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, under en och enhalv timme. Jag vilade några korta perioder här och var, eller så stannade jag bara lite för att prata strunt med vem som helst som log åt mig och sa att jag var duktig. Men i stort sett så crawlade jag konstant. Jag måste ha simmat över 1 800 meter. Jag vet inte, jag räknade aldrig längderna.

Jag tog långsamma, mjuka, försiktiga drag. Jag kände eftertänksamt efter hur kroppen flöt i vattnet, hur jag envetet tog mig framåt, och hur längd efter längd avverkades på energisnålaste sätt.

Jag antar att ni sett filmen "Forest Gump" där Forest som pojke har stålspjälor kring sina ben. Då kanske ni minns den där magiska scenen när han som pojke flyr från sina plågoandar och plötsligt upptäcker att han kan springa. Samtidigt som stålflisor från stödanordningen i slow motion flyger åt alla håll från hans tidigare odugliga ben, så tar han fart och fortsätter springa. Sedan springer han utan någon särskild anledning alls, ungefär för resten av sitt liv.

Ungefär så känns det. Fast jag är fortfarande ingen talang på att simma, som Forest Gump var på att löpa. Och mina hjälpredskap var inte en klumpig stödanordning som jag blev mobbad för, och ingen plågoande har ens tänkt tanken på att säga något nedlåtande om mina försök att simma. Men den där känslan när barriärer sprängs och man plötsligt KAN simma och att det känns LÄTT och att man inte vill göra något annat alls, ungefär för resten av sitt liv.

Den känslan känner jag igen.

Den vill jag inte ha missat för något i världen.