En gammal vän till mig nämnde något som jag tolkade som att jag inte eftersträvar ett feminint utseende. Min första reaktion var att Jag Vet Minsann Att Jag Är Kvinna, men strax därefter tittade jag på mina arbetskläder här på förvaltningen. Fluffig träningströja och ett par träningsbyxor, med tillhörande svarta joggingskor. NU när jag tänker på det vid närmare eftertanke, så är både tröja och byxor av tydlig herrmodell och inget man hittar på H&M:s damavdelning.
Vart har mina klackar tagit vägen? De försvann nog någonstans i samband med att jag insåg att vadmusklerna blir stela och svårare att stretcha om jag går i klackar efter ett träningspass.
Vackra figurformade kläder, då? Vart är de?
BH?! Jag har inte ens BH längre, utan tighta linnen i stretch som håller tuttarna på plats, mer tycker jag inte behövs under mina bylsiga träningströjor.
Frågan som jag ställer mig själv, är om jag är befriad från könsrollernas envisa tryck om förväntningar på en kvinna, eller om jag har dålig kontakt med min feminina sida och tappat ett naturligt intresse att visa att jag är kvinnlig, att jag är feminin.
Dessutom är jag rädd om mina muskler.
'Coolt' verkar vissa tycka. 'Maskulint' kanske andra tycker. Vad tycker jag själv? Jag tog på mig ett riktigt tight slimmat linne (ej av urringad typ) och ett par tighta jeans, samt snodde på mig ett par gamla skor med en liten diskret klack. I ett *Poff* så blev jag kurvigt feminin med ett synligt set av både tuttar, muskler och en häck som skvallrar om regelbundna löpturer i uppförsbacke.
Jag försökte titta mig i spegeln och funderade över hur det kändes. Jag vred och vände på mig samtidigt som jag försökte hitta en grundkänsla till obehaget. Någonstans kände jag mig en aning sensuell... och kanske, kanske låg en liten tanke, långt bak i någon kringelkrok i huvudet, som sa:
"Blir jag tagen på allvar, om jag går klädd så här?"
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag känner igen mig endel. Samtidigt är jag en riktig kameleont som hoppar mellan olika roller. Ibland är det rolig att vara tjejig och ibland är jag Kattis som skiter totalt i hur jag ser ut. Så länge man inte känner sig tvingad till nåt är det all good! :)
Märkligt nog kan det tyvärr vara så att du blir MER tagen på allvar i fenemina kläder, och lite smink. För det är så du SKA se ut som ung,snygg tjej...
Men seriöst, hur bekvämt är det att se så ut till vardags? Och varför finna sig i måste man klä sig i en förväntad mall?
Post a Comment