Kärt bekymmer?

Det blev en underlig förändring i livet. Det där råttköpet. Jag är osunt oroad över Linus. Särskilt när han inte ätit speciellt mycket, och i stort sett verkat lite apatisk. Månadens planerade besparingar har försvunnit hänsynslöst, eftersom jag haft en stark oroskänsla i magen om att Linus kanske inte trivs, och jag har, med alla tänkbara ekonomiska medel, försökt förbättra hans tillvaro.


Ledsen råtta? Trygg råtta? Trött råtta? Apatisk råtta? Va? Va? Va?

Jag kommer på mig själv med att göra långa, bekymrade utläggningar inför Micke om Linus psykiska välbefinnande, och jag beskriver noggrant diverse strategier för att göra honom till En Glad Råtta. Ligger en glad råtta ihopkurad på det där viset, även när man fotograferar honom? Va? Är han döende? Ska man ringa veterinär? Eller är han bara trött, eller är det ett tecken på att han trivs? Va? Va? Va?

Så i stort sett har jag blivit lite mer bekymrad, och lite fattigare. Samtidigt som jag blivit lite mer bekymrad och fattig så är jag aldrig ensam i lägenheten längre. Och någon sonderar terrängen på diskbänken, när jag diskar. Tänk, det har jag aldrig tänkt på. Att sondering av terräng vid diskbänk faktiskt kan vara viktigt. Jätteviktigt. Linus är den första varelse jag någonsin träffat som tyckt något sådant varit viktigt. Den pyttelilla näsan med de långa stråna går som en radar och undersöker varje pinal. Inget lämnas obemärkt. Allt undersöks.


Linus radar-näsa. Spana in morrhåren...

Så det har blivit roligare att diska.

Det har blivit roligare att läsa en bok, också. Eftersom någon är livrädd för pocketboken och förtvivlat försöker rädda sitt liv genom att gömma sig i min armhåla så fort jag vänder blad. Varje gång jag vänder blad.

Det är annorlunda.

Det är lite trevligare än vad det var förut.