Skräck med terv

Vi såg på skräckfilm igår. The Grudge 2. Den hör inte till kategorin skräck som i blod och splatter, utan skräck såsom "långa korridorer med blinkande ljus och slug redigering så man hoppar till och piper titt som tätt". Men jag ville se den. Åtminstone det mesta. Det jag inte kunde se, blundade jag mig igenom, eller höll för öronen för att åtminstone slippa det läskiga, läskiga ljuden. (Micke undrar ibland hur jag egentligen lyckas med att hoppa fallskärm.)

Plötsligt tystnar Micke, reser sig upp ur soffan, och börjar stirra mot hallen. I ett ögonblick tror jag han skräckfilms-driver med mig, men strax därefter så förstår jag vad han menar. Någon ligger i hallen och hyperventilerar. Vid en närmare titt så skakar denna någon från de vibrerande örontopparna, till de skälvande bakbenen. Dregglet rinner och blicken är tom, stirrande och panikslagen.


Klipp från filmen. Jag antar att terven kände sig likadan.

Någon råkar vara en liten terv som har upptäckt att hennes matte är skraj. Och då är det troligen riktig fara på färde. När matte är skraj finns det ingen trygg plats för en liten terv, så därför fann hon uppenbarligen ingen annan råd än att skälvande av skräck gömma sig i hallen.

Resten av filmen fick jag ägna mig åt att på ett tryggt och självsäkert sätt vara ett (icke ömkande) stöd för min terv, samtidigt som Micke fick ägna sig åt att trygga mig från att bli skraj, vilket uppenbarligen slog an en sträng av panik på hunden. Kortfattat så kan man säga att hela baletten innebar att Micke hade två flickor väldigt tätt klängandes inpå sig, under resten av filmen. En av flickorna var avsevärt hårigare än den andra med små darrande örontoppar och tomt stirrande blick efter eventuella tecken på skräck hos matte.

Sådan herre, sådan hund...