Karriärkvinnan...

Jag har fått vikariatet! Med en ytterligare löneförhöjning än den vi pratat om tidigare! Helt underbart! Efter en rätt så pirrig gårkväll så har äntligen besvikelsen dränkts av GLÄDJEN över det nya jobbet, arbetsgivaren har ringt och än en gång poängterat att jag med stor sannolikhet kommer att behövas längre fram och att jag inte behöver känna mig orolig över att stå arbetslös efter mitt första år i tjänsten. Jag ska bli Frivårdsinspektör inom kriminalvården, och det kommer att bli helt fantastiskt spännande att lära sig yrket!



Ett annat magpirr är pirret över att få bosätta sig hos pojkvännen. Fast det pirret är lite blandat med rädsla. Två viljestarka och tjuriga fallskärmshoppare med intressen att pressa sig till det yttersta. Jag är inte flickvännen som står på marken och beundrar honom när han hoppar fallskärm, jag är faktiskt flickvännen som packade hans fallskärm fel förra sommaren. Jag är inte flickvännen som välkomnande står hemma med en färdig gryta efter att han åkt skidor i vintermörkret, jag är flickvännen som snorandes försökte hänga med i hans skidtempo, och som blev fullständigt ursinnig över att han var överlägsen. Jag är inte flickvännen som sorgset drar mig tillbaka och ringer mina väninnor när jag ser ett bekymmer i vår relation, jag är flickvännen som river upp himmel och helvete (mest helvete, dessvärre). Jag tror att ingen av oss har det lätt ibland, när vi försöker jämka oss.

Jag hoppas flytten blir lyckad. Jag hoppas det blir så bra som jag ibland vågar drömma om...

för oavsett jobb, lön, träning eller utvecklingsmöjligheter, så är ju min högsta önskan att få bo under samma tak som just HONOM, att få dela en fungerande vardag med en tjurskalligt trogen och underbar Micke..!