Projekt Monstertanten 4

Jag har varit lite dålig på att uppdatera mig angående Monstertanten Fanny. Men jag har inte gett upp. Monstertantens projekt har bestått en hel del av lite vardagsfjäsk. Jag försöker klappa henne lite då och då samtidigt som jag försöker nöta in "duktig hund!" med en frenesi näst intill hjärntvätt. Vid TV:n, i köket, lite varstans har vi haft några mysstunder då jag likt en trasig gramofon upprepat "Duuuktig hund!" åtskilliga gånger. Så att hon ska känna igen begreppet ´bra´och kanske finna någon liten koppling till välbehag om jag säger "duktig hund" när vi tränar.



Den andra delen i projektet har varit ett begrepp som jag bara hörde i förbifarten, i ett annat sammanhang, som verkligen väckte en klocka. Det var en hundtränare som nämnde begreppet "Followers position" och jag förstod med ens att det var något som var riktigt viktigt för Monstertanten. Monstertanten skulle aldrig, under någon som helst omständighet, acceptera att min terv Kiara springer framför henne. Kiara lärde sig tidigt att det enbart var storstryk som gällde, om hon någonsin stack sin lilla tervnäsa ens en millimeter framför Fanny, på deras upptäcktsfärder.

Vi har märkt det, och vi har skrattat åt det förut när vi har haft hundarna lösa på promenader, men när hundtränaren benämnde det som "Followers Position" så fick jag ord för vad som var viktigt. En ledare går först, och den som står lägre i rang kommer efter. Alltså bestämde jag mig för att kasta all träning som har gått ut på att Fanny får gå före mig, bara hon inte drar i kopplet. Jag har också kasserat det mesta av begreppet "fot" eftersom Fanny inte heller ska gå bredvid mig, utan bakom. Det är bakom mig som hon ska gå! Followers position.

Fanny fattade precis vad jag menade, redan från början när jag började bryskt fösa henne bakom mig, men självklart ger sig inte Monstertanten utan fight. Dock så blir det större och större framgång i att Visa Vem Som Går Först, framför allt när vi möter bygdens hundar, och Fanny inte längre kastar sig mot kopplet och visar hela tandgarnityren, ackompanjerad av sin allra grövsta hundröst.

Annars går det mesta ut på att plocka fram barnasinnet och försöka lattja och tramsa igång den gamla tanten. Micke hittade en liten tunnel som Fanny lekt med som valp, i förrådet, så vi började lattja med den. För det mesta är hon tämligen ointresserad. För att inte nämna de gånger hon under frustration försökte bita sönder tunneln, alternativt kliva sönder den ovanifrån. Men allt oftare glimmar hon till.



Ett litet steg närmare en lite gladare, och nästan lite lydigare, hund...


Monstertant. Riktig monstertant...