Glad och besviken

Jag har pratat med arbetsgivaren angående jobbet i Gävle och det verkar inte som om jag får den fasta tjänsten jag hoppats på. Besvikelse.

Däremot vill hon erbjuda ett vikariat på ett år, med goda möjligheter till fortsatt anställning. Samma jobb, med den lilla skillnaden att jag hänger lite lösare, riskerar att bli arbetslös efter ett år. Arbetsgivaren försökte dock intyga om att jag har mycket goda möjligheter till fortsatt tjänst om jag trivs och vill fortsätta jobba efter att vikariatet gått ut. Och jobbet verkar ju så spännande! Det verkar ju så roligt och givande med trevliga kollegor...!

1 500 kronor högre lön i månaden, än i mitt nuvarande jobb.

Men ett vikariat till! Jag är 26 år och har aldrig haft en fast tjänst! För mig är 26 år en anselig ålder, för den arbetsmarknad som jag försöker slå mig in på är jag fortfarande väldigt ung.

Glädjen och besvikelsen sköljer över mig om vartannat.

Samtidigt börjar magen pirra över att få möjlighet att flytta ihop med pojkvännen. Att slippa pendla 14 mil fram och 14 mil tillbaka varje fredag och måndag. Att få bättre ekonomi när vi inte bor i skilda hushåll. Att få ha min älskade lilla terv under samma tak igen, nu när jag varit för allergisk för att ha henne hårandes i min lilla 1:a på 45 kvm.

Jag tackar ja till erbjudandet. Erbjudandet om att få vikariera inom arbetetet jag sökt fast tjänst på. Hon lovar förankra mitt beslut och löneanspråket till ledningsgruppen och återkomma i morgon bitti. Än är inget lovat. Saker kan hinna hända tills i morgon.

Varför är jag så rädd för att ta vikariatet och riskera gå arbetslös efter vikariattiden slutat? Vad ont skulle det göra mig att få stöd från A-kassan och vara arbetslös några veckor, om saker inte skulle gå som jag tänkt mig?

Besvikelse Glädje Besvikelse Glädje Besvikelse GLÄDJE...!