Vad hände?

Vad gjorde ni Valborgsmässoafton?

Först steg jag upp, långt innan väckarklockan skulle ringa. Jag duschade, lät länge håret vila i balsam och smörjde in mig omsorgsfullt i tvål innan jag duschade länge och väl, och sedan lite lätt parfym. Sedan smink, mycket omsorgsfullt. Hårspray och allt som kunde tänkas hålla mitt tunna hår på plats. Förväntansfulla blickar mot min opackade rigg som låg på golvet i en genomskinlig plastsäck och lovade mig äventyr. Förväntningar om att träffa alla gamla hoppare från Söderhamn igen, kanske åka förbi en vända till hästen Ragnar och pussa lite på mulen.

Sedan:

"Jag vet inte om jag vill, orkar. Vill du? Orkar du?"

Micke ser trött ut. Han hostar och verkar ha svårt att tryckutjämna luften i öronen. Det kan bli smärtsamt på 3000 höjdmeter, i snabb stigning, eller snabbt fall. Hundar ska lastas i bilen, och hur löser vi övernattningsfrågan för hundarna? Små problem blir stora. Jag slår mig ned hos honom i soffan och hans trötthet smittar av sig. Det skulle vara så lätt att bara sitta kvar. Att inte flänga runt och träffa folk, det kändes så lätt att fortsätta vara i vår lilla glasbubbla av bekvämlighet, ett litet tag till.

"Vi borde åtminstone se en majbrasa..." mumlar vi skuldbelagt innan kvällen sakta glider bort i god mat och en lättsam komedi på hyrfilm. Vinet och ölen blir kvar i en kasse i hallen. Skärmen förblir opackad. Fest pågår på andra håll, men vi kommer oss inte ur soffan. Jag, Micke, Kiara och Fanny. Slumrandes, vilandes, men ändå rätt så nöjda.

Ibland är det bara skönt att inte göra något.