Väntan

Jag är överöst med arbete. Inte överöst på det där viset att man får lite kallsvett i pannan och måste jobba övertid. Inte heller överöst på det där viset att man blir nervös och får en knut i magen som hänger kvar när man kommer hem. Nej, jag är överöst av Tredje Gradens Arbete, vilket är den högsta grad av överbelastning jag känner till. Den Tredje Gradens överbelastning definieras av att man bara stirrar på högen med arbete och skrattar eftersom det är fullt omöjligt att ens försöka beta sig igenom uppgifterna inom rimlig tid. Sedan säger man till chefen:
"Du vet väl att det här är omöjligt för mig att genomföra?" och chefen svarar något i stil med att han mycket väl vet att det är orimligt belastande, och att jag får göra det bästa av situationen och försöka gallra ut det viktigaste och inse mina begränsningar. Sedan rycker jag lite håglöst på axlarna och förklarar för en annan chef att jag fantiserar om att tugga sönder alla ärenden i papperstuggen så mitt arkiv blir rent och snyggt och fritt från arbete, på fikarasten.

Det är en slags lättnad när man vet att det inte är en personlig brist som orsakat högen med papper/klienter/livsöden. Det bara är så, och man får beta av det mesta, bäst man kan. Det är en trygghet att ha jobbat två år nu, för nu vet jag att jag jobbar helt okej på mitt arbete, oavsett belastning.

Men samtidigt är det svårt att koncentrera sig. För jag sitter faktiskt och väntar. Minuterna sniglar sig fram, och jag vill bara att dagarna ska gå snabbare, tills jag får ett besked. Viktiga besked.

Får jag det nya jobbet i Gävle?

Får jag leva ihop med min pojkvän?