Motstånd och Avundsjuka

Det är nog det enda de måste vara. Avundsjuka. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Jag tror inte Micke hanterar min och Linus relation särskilt bra. Han tittar konstigt på mig ibland, och vid vissa fall så hävdar han även att Linus tittar konstigt på honom.

Det är bara ljug och ont förtal. Linus är världens finaste och snällaste råtta. Visserligen har han diverse antisociala drag, och visserligen så vet man aldrig om man har en tam eller rädd råtta, (vilket varierar lite från dag till dag) men i det stora hela så är Linus en snäll och hederlig råtta.

Något som exempelvis väckt stort moststånd från Micke är min åsikt om att det är fullt nödvändigt att Linus äger 4 snuttefiltar. Micke har uppgivet skakat på huvudet och fullständigt ignorerat mina logiska argument:

Snuttefilt nr 1: Till burkojan i Enköping, för mys och ökad komfort.
Snuttefilt nr 2: Till transportburen, för vibrationsdämpning och som trygghet under bilresor.
Snuttefilt nr 3: Till buren i Gävle. Täcke för natten som råttan omsorgsfullt blir inbäddad i, kring klockan 21.00, tillsammans med lite kvällsnötter.
Snuttefilt nr 4: Akut snuttefilt om någon av de andra snuttefiltarna måste tvättas eller har blivit söndertuggade.

Linus snuttefilt modell "Babyblå". Linus ligger givetvis på en exklusiv hängmatta modell "Råtta" med tåligt tvättbart tyg och bekväm vaddning.

Det värsta är att Micke och Fanny gaddat ihop sig. De hävdar att Linus attackerat Fannys nos, och att det är Linus fel att diverse blodfläckar legat utspridda över toalettgolvet. Som om det vore LINUS fel att FANNY blöder. Fanny gick ömkligt runt och droppade med två riktigt små jack i näsan. Sedan hade de någon slags uppgjord dramatik då Fanny, under mycket ömkande från sin husse, fick någon slags Första Hjälpen med sårsalva och papperstussar.



När jag bäddade in Linus för kvällen i hans snuttefilt och varsamt strök honom över huvudet med pekfingertoppen så insåg jag att det bara var ljug och ont förtal som Linus blivit drabbad av. Linus fick sina små kvällsnötter att tugga på till kvällen, och jag strök tankfullt de små varma tunna råttöronen, öronen som är så förvillande lika små rosa rosenknoppar, på det lilla huvudet. Jag insåg att det inte kan vara något annat än avundsjuka, som Micke och Fanny hyser för min relation med Linus. Det är ju inte så många som är välsignade med öron som små rosenblad.

Ren och skär avundsjuka.