"Ibland blir jag bara så glad av att bara titta." underströk jag, och eftersom Micke allt som oftast har fått följa med på djuraffärer då och då, bara för att jag ska få titta på diverse lurviga djur, så beslöt han att eskortera mig till djuraffären, sin vana trogen.
Det som skilde just det här besöket från andra besök var kanske att jag var lite mer ledsen än vad jag brukar vara, jag kände mig lite mer ensam än vad jag brukar känna mig, och det kändes hemskt att veta att en ekande tom lägenhet i Enköping väntar på mig, när helgen är slut.
Ilband vill jag ju så jäkla gärna bara få Ta Hand Om. Jag tror att det är någon slags mamma-instinkt som måste omformas för att passa in i mitt liv. Tjejen med piercingar som säljer djur visar mig runt bland olika gnagare och plockar på min förfrågan upp en råtta som ligger och trycker i ett hörn. Råttan gör stort motstånd, hon tar den i svansen, och när hon håller i den, så fräser den och ser ut att kunna bita när som helst. Den krafsar i panik för att få springa in i buren och gömma sig igen. Jag försöker klappa den på huvudet när tjejen har ett stadigt grepp om hans kropp, men jag ryggar förskräckt undan eftersom den ilsket fräste till åt mig. Det känns tryggare att stå en halvmeter bort samtidigt som hon förklarar att han är 10 veckor gammal och kommer att bli lite större till storleken.
Opålitligt och lite läskigt, det där med råttor. Svansarna är långa och de är inte i närheten så söta som ett marsvin. Å andra sidan så behöver jag inte (allergiframkallande?) sågspån eller (allergiframkallande?) hö för att sköta en råtta. Chansen är mindre att jag blir allergisk av en råtta än av ett marsvin.
"Jag tar honom." säger jag några minuter senare och ryggar nästan undan själv över min egen kommentar. Hur ska jag våga röra vid en råtta?
Under bilresan hem svallar vågor av olika känslor inför det läskiga djuret med de vassa tänderna, i den lilla transportburen. Kommer man att tycka om en sån där? Är det något fel i huvudet på den som fräste och verkade redo att bitas, eller stämmer den där piercade tjejens ord om att det är en trevlig råtta som bara behöver byta miljö?
Det går fortare än vad jag kunnat föreställa mig, att fastna för honom. När han trycker lite förskräckt i ett hörn, men låter sig klappas. När han smakar på ost från mina händer. När man får hålla i hans mjuka varma kropp, och när jag ivrigt med alla möjliga slags teorier försöker få grepp om vilken slags personlighet han har.
Ett dygn senare försöker jag entusiastiskt förklara för Micke att jag (TROTS att jag aldrig klappat en råtta förut) är SÄKER på att just den här råttan är alldeles särledes speciell och garanterat ett praktexemplar till Trevlig Råtta.
Linus får han heta. Det blir säkert bra.
4 comments:
Åh jag har också haft en råtta, Scully. Hon brukade gå armgång i sitt tak, älskade pasta och hade en vit hjärtformad fläck på magen. Jag hoppas att du och Linus kommer be överrens och att allergin håller sig lång borta!
Råttisar är underbara husdjur, klyftigare än de flesta hundar! Men tanke på din tränartalang så lär du kunna visa upp din råtta på cirkus om ett par månader
Men Katarina..har du skaffat en råtta?? huj.. Skitcoolt med halvmaran..tufft gjort!!
Kattis: Bra, då får du komma med rått-tips när jag inte vet hur jag ska hantera honom.
Tasha: Ja, han verkar riktigt smart. Jag är säker på att det finns dvärghundar med mindre vett i huvudet.
Nina: Jag går omkring med ett ego stort som en luftballong just nu, och gissa om man fått blodad tand för marathon? Det kan ju liksom bara bli bättre än vad det är nu... :)
Post a Comment