Väntan, episode II

Chefen kommer in sent på fredagseftermiddagen, innan han ska gå för dagen.
"Har du fått höra något om det andra jobbet? Ingen har ringt till mig, i alla fall."

Nej, jag har inte hört något. Veckan har gått och jag har inte kunnat sluta tänka på hur bra jobbet verkade vara, hur perfekt det skulle passa mig, hur trevliga kollegorna verkade... Jag tänker på de andra som skulle intervjuas efter mig, och jag tänker på om jag varit för ung, sagt något olämpligt, eller kanske varit av fel kön, för jobbet. Män prioriteras ofta i den branch jag jobbar i.

Sedan har jag tänkt på Micke, och ett sug i magen har skvallrat om att jag så gärna vill flytta ihop med honom. Leva med honom. Att jag måste vänta, vänta, innan det blir en möjlighet att flytta ihop med honom. Jag brukar inte tycka det är så jobbigt att vara ifrån honom, men just den här veckan, när jag verkligen fick lukta på den framtiden, så har det känts riktigt pinande.

"Det verkar som om det kanske skitit sig." mumlar jag och grimagerar lite till chefen.

"Du får försöka ha en trevlig helg, i alla fall." svarar han, medkännande.