dröm och verklighet

Jag drömde för någon natt sedan att jag föll mot marken i 190 km/h och att jag glömt min höjdmätare som ska tala om när jag börjar komma nära marken. Jag tittade mot marken, försökte bedöma molnbasen, och drog sedan fallskärmen. Jag upptäckte att det var trassel på den. "Jag har packat fel", konstaterade jag, och höll huvudet kallt samtidigt som jag försökte ge pilotskärmen luft att veckla ut huvudkalotten.

Vinden fortsatte vina runt öronen och slita i kläderna. Jag insåg snabbt att jag inte kunde försöka trixa med linorna och tyget längre, utan att jag måste dra reserven. Reservhandtaget satt fast och jag kände mig kraftlös i armarna. Jag tänkte på att jag inte hört varningspipet i öronen från min dytter som ska markera att det är dags att dra skärmen, och antog att jag glömt att slå på den, jag hade alltså ingen information om hur nära marken jag befann mig. Att dra för tidigt skulle riskera att jag skulle driva iväg för långt från fältet och kanske hamna i vatten, och ett ögonmått är inte pålitligt när man faller mot marken.

Ytterligare misstankar kom krypande om att jag troligen glömt att slå på min reservutlösare (som digitalt ska lösa ut reservskärmen åt mig om jag kommer för nära marken utan att jag har någon kalott ute). Jag tänkte att jag kanske skulle dö men att jag skulle göra ett sista ryck med reservhandtaget. Jag lyckades, och kalotten hann inte veckla ut sig färdigt i fallet, men tillräckligt för att dämpa fallet till en obehaglig duns när jag landade på flygfältet.

Jag drömde aldrig att jag var rädd. Ytterligare en aning från en tidigare dröm glider förbi där jag drömt att jag landat i vattnet och försökte få av mig utrustningen innan skärmen skulle fånga för mycket vatten och tynga ner mig. Jag konstaterar att jag måste börja ta av mig fallskärmsutrustningen redan innan jag når vattnet, om jag ska hinna ta av mig den i tid. Inte då heller är jag rädd.

När jag vaknar på morgonen så blir jag förvånad över min dröm. Jag blev inte rädd i drömmen, men hjärnan gick strategiskt igenom de felfunktioner som jag anser är viktigast i ett säkert fallskärmshopp. Som om mitt undermedvetna har en föraning om att hoppningen börjar till våren igen, och att det undermedvetet i mina drömmar skapas filmsekvenser i huvudet, som liksom läroböcker strategiskt och metodiskt går igenom felfunktion efter felfunktion, och vilka konsekvenser det kan bli. Ungefär som att repetera kunskap i sömnen.

Det är väl just därför jag känner mig trygg. Jag blev tryggt förnimmad om att jag inte bara har kunskapen om felfunktioner intellektuellt, utan att jag även i kroppen och mitt undermedvetna repeterar vilka åtgärder som ska göras i vilka situationer.

Dessutom betalade jag medlemsskap till Västerås fallskärmsklubb, till svenska fallskärmsförbundet, samt kursavgiften till helgens teorikurs idag. Det blev väldigt många slantar, men vad ska jag annars göra för pengarna? Köpa fina kläder? Sminka mig? Äta fler middagar ute med arbetskollegorna? Köpa fina möbler och ringa till mig en dyrare telefonräkning? Se på film, gå på bio? Allt det känns ju bara som småsmulor när jag kan lifta med ett plan upp mot himlen, titta ut över horisonten, ge de andra i planet tummen upp,

och hoppa.