Min Pappa och Min Pojkvän

Min pappa hade en rolig egenskap som jag alltid uppskattat. Han hade nämligen en enorm tilltro till min kompetens, och det var alltid tillåtet att misslyckas. Det var ingenting jag tänkte på, när jag var liten, men nu när jag blir äldre så minns jag alla de där situationerna där han troget demonstrerade både tilltro och hävdade min rätt att misslyckas.

Som att exempelvis köra skoter tills bensinen tog slut och pappa fick leta åt mig någonstans ute på myren när minusgraderna började bita. Eller när man fått motorstopp och de små tunna armarna jag hade som flicka, inte förmådde att dra igång skotern, och man själv fick traska ett par kilometer hem och be om hjälp. Ibland var snön lös och svårkörd och pappa skickade troligen iväg mig med övertygelsen om att jag troligen skulle köra fast någonstans, och det gjorde jag givetvis, så han fick hämta mig. Att låta mig få ta mina egna risker kostade troligen ett antal tårar hos min mor, en molande oro hos min far, och rätt så mycket pengar när något gick på tok.

Inte så långt efter jag lärt mig köra skoter så fick jag även köra draghund med våra suberian huskies. Full fart och sex hundar med en tolvårig flicka bakom släden. Bara att dundra på och se vilka problemlösningar man får ta sig an på vägen. När jag just tagit mitt körkort så halkade jag rakt ner över ett dike i snöstormen så bilen blev bucklad, traktor fick anlitas, och samtliga glesbygdsbor hade något att skvallra åt. Det var bara så det var, och hur skulle jag annars lära mig köra bil?

Micke har inga systrar, och hans mamma lever ett lungt och trivsamt liv som lite påminner om det gamla hemmafrulivet, där pappan står för både bilkörning och familjens ekonomiska stabilitet. När jag fick en trimmad moped som jag givetvis slog mig sönder och samman på, så kanske Micke såg sin pappa tryggt och säkert skydda och serva mamma. Ibland känns det som om Micke innerst inne tagit till sig den värderingen, och försöker överföra den på mig, som en slags förvriden omsorg som inte passar just mig.

Helst vill han inte att jag ska köra min bil, han förstår inte varför jag ska köra bilen när han är bättre på att köra. Han vill definitivt inte offra en gårdsbuske som bevis för sin tillit när jag backar bilen. För honom betyder en överkörd buske att jag inte ska köra bilen. För mig betyder en överkörd buske att han behöver bredda uppfarten åt mig. Han gillar inte heller att jag ska cykla på hårt trafikerade vägar. Gör jag bedömningen om att jag faktiskt VILL cykla på just den vägen, att jag faktiskt VILL köra bilen trots att jag inte är så bra på det, och att jag faktiskt VILL valla mina skidor själv, trots att resultatet inte skulle bli det bästa, så möts jag av motstånd. Varför skulle han tillåta mig att misslyckas när han kan fixa det åt mig så mycket bättre? Utan att jag ens behöver lyfta ett finger, dessutom. Säkerhet är allt. Säkerhet är kärlek. När han älskar mig så ser han det som sin plikt att inget dåligt får hända mig, eller den spröda gårdsbusken jag nästan backat på. Den dag han avråder mig från att hoppa fallskärm så svär jag på att det kokta fläsket är stekt.

Det blir en kärleksfull vingklippning. Om den slutar illa så slutar den med att jag slutar köra bil (eftersom jag inte är bra på det), slutar cykla på vältrafikerade vägar (eftersom jag kan dö), slutar ta initiativ (för att jag blir rädd att misslyckas) och slutligen dör som ofrivillig men älskad hemmafru i en välrenoverad fågelbur, där jag fått välja tapeterna själv.

Själv så näbbar jag ifrån för kung och fosterland, och detta är vanligaste anledningen till att vi bråkar. Jag fick frakturer på revbenen på grund av att jag var urdålig på att köra min trimmade moped, och jag vill faktiskt ha möjligheten att bryta andra kroppsdelar på grund av andra klantiga framtida manövrar. Och hans iver " to serve and protect" krockar fatalt när jag slåss för min rättighet:

Att ha förmågan att välja själv, klanta mig, och göra nya val.