Tröttare, grinigare

Nu har jag uppnått den fas i mitt mående att jag faktiskt på fullt allvar får lust att ge en käftsmäll om någon säger till mig "Men du kanske skulle prova att sova MINDRE?". Det finns inget annat som gör mig så aggressiv som när någon försöker hindra mig från att sova när jag är riktigt trött. Det här är en oficiell varning.



10 timmar i natt. Vaknade helt slut. Vill inte kliva upp, vill inte jobba. Det är nu de mer pedagogiska i min kompiskrets brukar fråga lite förstrött om jag har låtit bli att träna på sista tiden. Svaret är givetvis JA. Jag har skippat träningen. Ibland vill man leva som många andra en vecka och låta bli att träna en vecka utan att falla ned i ett mörkt hål av orkeslöshet. Jag vill kunna gå på en teorikurs i fallskärmshoppning OCH ha moovienajt med vännerna OCH ha lägenheten finstädad när Micke och vovvarna kommer, om träningen prioriteras strax därefter så är det ändå inte tillräckligt. Inget blev bättre av att vinterkläderna glömdes hos Micke för snart två veckor sedan vilket reducerat mina möjligheter att ta mina vinterpromenader.



Jag faller som en liten lovikavante i något slags liv med enbart gråskalor och jag vet att jag med stor sannolikhet både blir gladare och piggare om jag samlar ihop spillrorna tillräckligt för att höja pulsen och ämnesomsättningen i bara en halvtimme. Men då ska man orka iväg också. Och tro på att man har rätt, trots att det just nu är så himla svårt att föreställa sig.



Man skulle ha varit en terv. Sova i stället för att jobba, och vara fullsprängd till överkant med energi varje vaken stund.

Livet som terv måste vara rätt så soft...