Tjejvasan 2007

Jag gjorde det! Jag har varit glad över det hela dagen. Det känns skönt och härligt och värkande muskler i benen påminner mig ständigt om att jag faktiskt genomfört det. På sex veckor har jag hunnit få en idé, köpa skidor, träna och slutligen åktTjejvasan på tre mil. Det tog 3 timmar och 20 minuter. Dessutom hade jag trevligt på vägen.

Fredagen kändes lite tung. Jag tog ledigt några timmar från jobbet för att förbereda med packning och annat. Sedan 14 mil till Micke med bilen. Vi hann säga hej till varandra och prata en stund innan det blev att bege sig de 18 milen till Orsa. I Mora blev det lite snurrigt i jakt på nummerlapp och vallaservice. Det blåste kallt och fuktigt och i Mickes föräldrars stallstuga visade temperaturen bara på -7 grader utomhus, svårt att tro i snålblåsten! Jag gruvade mig lite för själva åkturen, och huttrade länge, fullt påklädd under sovsäcken, med iskall näsa, innan jag somnade.

Vi var över två timmar tidiga till min start. Jag hade termobyxor och vinterjacka och frös mest hela tiden, vi ägnade en hel del tid åt att sitta i bilen med fullt påslagna värmefläktar och värma oss. Jag var aningens skeptisk till den fuktiga snålblåsten, bristen på sol, och mina tunna skidkläder, men annars på rätt så gott humör. Jag försökte skicka hem Micke ett par gånger, men han stannade för att vara mitt moraliska stöd, samt dokumentera hela kalaset.

I bilen. Glad, men aningens skeptisk över vad jag håller på med. Funderar på att åka i vinterjacka och termobyxor.



Nä, det blir väl till å ta av sig de varma kläderna och försöka komma ihåg att man är från norrland...



Egentligen tyckte jag att uppvärmningen inför loppet i stort sett bara var ren förnedring.




Och så bar det iväg... JA, jag var lite generad från början, över att jag ställt upp på det här projektet...


När jag började åka blev jag lite fundersam från början. Alla åkte så inåt helsickes fort. Efter första kilometern så var jag nästan sist bland alla i sista startledet. När jag vände mig om så såg jag bara 15-20 personer och hade blivit omkörd av ca 50 personer. Efter fyra kilometer började det vända, jag tyckte jag fick upp värmen lite bättre och började åka om lite folk. Det var kul. Jag är nog en tävlingsmänniska ändå för jag blev mer och mer aggressiv och det var väl tur att jag var lite för otränad och oteknisk för att hänge mig åt oförskämt översitteri. Tjockisar var jag bara tvungen att åka om. Folk som bromsade i backarna på snabbaste filen trängde jag mig förbi. Om någon åkte om mig, väckte de ett äkta och levande hat hos mig. Eller något liknande, åtminstone.


Sedan bälgade jag i mig blåbärssoppa i enorma mängder. Muggarna var rätt så futtiga så jag nöjde mig inte förrän magen kändes varm och skvalpig och lite spänd av all varm blåbärssoppa. Sedan stannade jag och filosoferade en stund och blängde på alla som jag redan åkt om och som hann ifatt och förbi mig när jag konsumerade soppa. Trots min missriktade tävlingsinstinkt som inte alls matchade min skidvana så hade jag faktiskt riktigt kul och tiden flög iväg. Inte frös jag heller. Expertvallan som kostat mig dyrt överglänste dessutom de flesta åkare. Jag blev ofta omåkt på raksträckor, men hann ikapp så fort det blev minsta nedförslut. Några tjejer kände igen mig efter lite omväxlande omkörningar där jag glidit förbi dem i nerförsbackarna och de skrattade: "Nu kommer tjejen med glid, igen...!" dessutom hade jag perfekt fäste i uppförsbackarna.




Målet var underbart. När vi var 4 kilometer i från, så kunde man vid vissa passager skymta kyrktornet och höra högtalarna. Jag spurtade för kung och fosterland och tog i så mycket att jag blev aningens förvirrad och inte var helt säker att jag kommit i mål, förrän en herre kom fram och gav mig den obligatoriska medaljen, och sa grattis. Vid målfållan stod mina två coacher och främsta fans: Micke, och hans faster AnnKristin och hejjade på. Jag fick en morahäst av AnnKristin med texten "Tjejvasan 2007" och mitt namn på, som hon fixat medan de väntat på mig. Sedan blev det en rask gångtakt till bilen för buljong som AnnKristin fixat, och full fart på värmefläkten igen.

Jag skulle just bjuda Micke på mat som tack för att han varit mig så hängiven hela helgen, och gett mig full service hela tiden, men AnnKristin hann före och bestämde att det var hemlagat hemma hos henne och några vinglas som gällde. Det blev en kanonavslutning på en toppendag.




Micke kramade om mig hela kvällen och skötte allt åt mig, både under dagen för loppet och dagen efter. Jag blev riktigt bortskämd. Det första vi kom hem till Gävle så fick jag välja om vi skulle äta ute på restaurang för att fira, eller om jag ville äta hemma. Jag somnade på sängen och vaknade av att han drog täcket från mitt ansikte och bjöd mig på hemlagad taco-paj.


Jag är så tacksam över att jag har honom. Att det är så självklart för honom att följa med och hjälpa till. Jag är också så glad över att hans faster varit så entusiastisk i min åkning och verkligen satt guldkant på tillvaron. Båda har verkligen hjälpt mig att få en trevlig upplevelse. Det har varit underbart. Allt var underbart.

Nästa år åker jag längre än tre mil...