Pain is good for the art

Från början var det en dold hemlighet. Sedan har det blivit en obehaglig verklighet. Nu är det bara som det är; Jag blir lite tokig ibland. Lite halvgalen, sådär. Och väldigt, väldigt ledsen. Till att börja med sov jag överdrivet mycket, sedan låg jag sömnlös en hel natt. Efter ett tag blir jag ockuperad av en slags panik över mina livsbeslut och en övertygelse om att jag är på totalt fel spår i livet.

Detta resulterar till väldigt mycket gråt och tandagnisslan, och jag försökte få Micke att bekänna att han verkligen inte tyckte om mig så mycket som han så falskt gett sken av. Det låter lite lättsamt men om jag tror det på fullaste allvar så blir det rätt så obehagligt. Varje gång det händer så tror jag att jag inte alls är inne i min galenskaps-period utan faktiskt bara blivit slagen av klarhet och insikt om verkligheten. Micke uppfattar inte alls detta som behagliga förtroendeutbyten av verklighetens verkliga vara. I ärlighetens namn så blir han rätt så less.

Detta resulterar till att jag ser ut som sju sorger och åtta bedrövelser, så att chefen kommer in och frågar hur det är fatt med mig, och om jag behöver bli avlastad på arbetet. En annan kollega frågar om jag supit eftersom jag ser bakis ut. Träning är inte att tänka på.

Till slut kommer jag på att lösningen på alla mina bekymmer är att total lycka och tillfredställelse i livet enbart uppnås genom att jag köper just den där speciella lilla arabhingsten från Wilzas arabstuteri som heter Namin. Han är frälsaren. Jag blir fast besluten om att sälja all min fallskärmsutrustning och offra allt jag bara kan för att få ha den bruna hästen med den breda bläsen i min verklighet. Nu är det dags att avsluta min livslånga hästlängtan. Nu gör jag det!

Sedan försjunker jag djupt i tecknande, och skolkar någon timme från jobbet för att förklara mitt lidande i ord och bild. "Pain is good for the art", säger man väl.

Efter någon dag så blir jag lite lugnare. Jag inser att det inte är läge att sälja allt säljbart för att köpa Namin. Jag inser att Micke inte är ondskan självt utan att jag förvridit tillvaron. Jag inser att livet är ganska gott och att det kan vara en bra idé att börja äta vettigt och få lite frisk luft. Micke gillar alla 20 teckningarna som kommit av mitt frenentiska tecknande, så han får bilderna i present, som en liten bok med en handling. Det är andra gången han får en serie från mig. Jobbet har jag lyckats sköta bra ändå, och har inte hamnat speciellt på efterkälken.

Så återgår sakta livet till den där vanliga vardagen igen, och jag kan börja bete mig som folk igen. Kvar från kaoset är bara en hög med metaforiska teckningar.