platser i hjärtat

I mitt hjärta finns det en liten extraplats åt två människor, som jag aldrig kan släppa tankarna kring helt och hållet. Två människor och en häst, för att vara exakt. De är som om de alltid fattats mig och att jag kände mig mer berikad efter att jag träffat dem. Den ena är en liten tant på 83 år som heter Elna. Hon är ibland så sårbart barnslig, eller förunderligt ovetandes om vad som händer där ute i världen ("Har du hört om han den där Fågelsången som åkte upp och skräpade ner en massa, där uppe?") samtidigt som hon verkligen är en klok och känslig fullfjädrad flerbarnsmamma som vet hur man breder ut sina stora beskyddande hönsmammavingar över en, samtidigt som hon bjuder på en kopp kaffe och ser till att jag får en smörgås. Gudarna vet hur många barn hon slutligen kläckte ur sig, men det var inte så långt ifrån 10 ungar, som alla verkade bli välartade vuxna. Det händer ibland att jag får postkort från folk, kring jul eller min födelsedag, men det är bara när jag får kort från henne som hjärtat hoppar till lite och jag verkligen får hjärtat fullt av glädje över att hon även tänkt på mig (förutom sina otaliga barn och barnbarn) och att hon bemödat sig att skriva en hälsning. Idag hade vi inte hörts på flera veckor, och jag saknade henne så mycket att jag kände mig tvungen att spontant ringa henne, från jobbet. "Jasså, fick du mitt meddelande?" sa hon förvirrat, eftersom hon tydligen hade försökt att ringa till mig, men inte riktigt förstått sig på receptionisten när hon ringt till växeln.



För hon var just i färd med att ringa mig.



Den andra personen som har en given plats i hjärtat är en av hennes söner, Lasse, som är 64 år och jobbar på hennes gård. Han är en före detta travkusk, och det var så jag kom in i bilden. Lasse är disträ och ibland lite osammanhängande, han kan ofta prata högt med en samtidigt som han går in i ett annat rum, så antingen får man springa efter honom eller så får man halvskrika "Jasså? Säger du det?!" från andra änden av stallet. Han har fått en stroke som totalförlamat hans ena sida för några år sedan, men han har rehabiliterat sig själv av ren viljekraft, och av kärlek till hästarna. Lasse är muttrig och låter lite retlig, men en vänligare själ finns inte. Han har lärt mig otroligt mycket om hästvett och trots att han aldrig skulle drömma om att formulera sig så broderande, så skulle jag vilja säga att han lärt mig vikten av att ha rätt känsla för hästarna. Andra gången jag satt på en oinriden häst så insisterade han på att vi skulle ut ensamma i skogen och rida. Det lät otroligt galet och både jag och hästen var livrädda, men ändå lärde jag mig att allt går bara man tror på det och litar på att hästsjälen är vänlig och hjälpsam. Man måste samarbeta med hästen när man hanterar den, man kan inte styra den. Man måste också ibland våga lämna ut sig åt hästen, och komma överrens med den om hur man ska genomdriva ett projekt.



Så då halkar vi just in på den tredje vännen som aldrig lämnar hjärtat. Ragnar. En av Lasses travhästar. Han kan också verka muttrig och lite retlig, men har ett mjukt hjärta och en innerlig vilja att vara till lags. Jag saknar alla så mycket. Jag drömmer ibland om att få köpa Ragnar och aldrig behöva vara ifrån honom veckor i sträck. Den oinridna hästen som jag stack ut på ensam ridtur med andra gången jag satt på honom. Vilken kanonhäst!