För hon var just i färd med att ringa mig.
Den andra personen som har en given plats i hjärtat är en av hennes söner, Lasse, som är 64 år och jobbar på hennes gård. Han är en före detta travkusk, och det var så jag kom in i bilden. Lasse är disträ och ibland lite osammanhängande, han kan ofta prata högt med en samtidigt som han går in i ett annat rum, så antingen får man springa efter honom eller så får man halvskrika "Jasså? Säger du det?!" från andra änden av stallet. Han har fått en stroke som totalförlamat hans ena sida för några år sedan, men han har rehabiliterat sig själv av ren viljekraft, och av kärlek till hästarna. Lasse är muttrig och låter lite retlig, men en vänligare själ finns inte. Han har lärt mig otroligt mycket om hästvett och trots att han aldrig skulle drömma om att formulera sig så broderande, så skulle jag vilja säga att han lärt mig vikten av att ha rätt känsla för hästarna. Andra gången jag satt på en oinriden häst så insisterade han på att vi skulle ut ensamma i skogen och rida. Det lät otroligt galet och både jag och hästen var livrädda, men ändå lärde jag mig att allt går bara man tror på det och litar på att hästsjälen är vänlig och hjälpsam. Man måste samarbeta med hästen när man hanterar den, man kan inte styra den. Man måste också ibland våga lämna ut sig åt hästen, och komma överrens med den om hur man ska genomdriva ett projekt.
Så då halkar vi just in på den tredje vännen som aldrig lämnar hjärtat. Ragnar. En av Lasses travhästar. Han kan också verka muttrig och lite retlig, men har ett mjukt hjärta och en innerlig vilja att vara till lags. Jag saknar alla så mycket. Jag drömmer ibland om att få köpa Ragnar och aldrig behöva vara ifrån honom veckor i sträck. Den oinridna hästen som jag stack ut på ensam ridtur med andra gången jag satt på honom. Vilken kanonhäst!

1 comment:
Fast vill du hitta mig-mig och inte en lajvblogg (levande rollspel) så klickar du bäst på http://frokendirektor.blog.com
/Victoria, Fröken Direktör och Mäster kimla :)
Post a Comment