Livet är förändring, brukar jag ju säga...: Gamla vänner och en buffel

Två gamla vänner som man inte sett på länge, är alltid trevliga att återse. Jag har minnen från en gång i tiden då jag både fick besök från dem båda, och klart och tydligt minns ät och filmkvällar, filosofisk eftertanke över några tekoppar, och även ett par besök hos en av deras föräldrar. Jag kände att det var väldigt kul att lite nostalgiskt se dem och minnas tillbaka hur trevligt livet var i Östersund.

Om de lite otippat visar sig vara ens föreläsare inför en hel helgs fallskärmskurs och att man betalat 1200 spänn för att få lyssna på dem, så känns situationen bara lite konstig.

Om de dessutom har en ytterligare kamrat som håller kursen som man definitivt inte gillar, så känns det lite bizarrt. Om nu den personen man definitivt inte gillar råkar vara impopulär hos mig just av den anledningen att han med sin buffelmentalitet körde över mig som en ångvält under den spröda elevtiden, genom att säga att jag inte kunde något överhuvudtaget och faktiskt inte verkade ha något med fallskärmssporten att göra, så undrar man varför man betalat en så stor summa pengar på att faktiskt sitta och lyssna på honom. En lätt förvirring kan sprida sig.

Om hans föredrag främst handlar om att ha rätt attityd till sporten och att vara ödmjuk inför sig själv och andra, så blir det hela en väldigt förvirrande upplevelse.

När de två övriga vännerna (eller ska jag kalla dem kursledare?) inte tog sådär påtagligt stor notis till mig och jag fick svårt att sortera om de försökt förtränga det hela, eller om de helt enkelt försökte hålla en professionell attityd, även under fikarasterna, så började jag känna mig rätt så säker på att hela den här helgen kommer att gå i förvirringens tecken.

Addera dessa intryck till själva innehållet till föreläsningen, som bland anant handlade om filmade olyckor och konsekvenserna av ett lågt säkerhetstänk vid fallskärmhoppning, så började min hjärnas flipperkulor åka runt lite mer intensivt, och lite mer osammanhängande.

Jag insåg att det skulle kunna komma att bli en svårsmält helg. Jag insåg också att jag måste gå till buffeln med attityden, som föreläste om ödmjukhet och vikten av att hålla öppen dialog, och säga att jag faktiskt blev riktigt kränkt och ledsen över den attityd han faktiskt höll mot mig.

"Världsmästarbuffeln
Daterat: Onsdagen den 27:e juli 2005 kl 21:37

”Men något bra måste jag väl ha gjort?! Något?!” frågar jag och tittar upp på honom. Jag försöker vara lugn men rösten brister och jag börjar nervöst gestikulera lite med armarna, som jag alltid gör när jag är osäker. Buffeln tittar på mig och drar upp sina solglasögon på sitt rakade huvud och tittar granskande på mig med vass blick: ”Nej. Du gjorde inget bra det där hoppet. Jag förstår inte varför du hoppar överhuvudtaget. Det är ju tydligt att du inte har roligt och jag kan inte förstå hur du överhuvudtaget kan ägna dig åt den här sporten.” snoppar han av med rak rygg och självsäkra rörelser och säker röst. Det är då jag blir rädd. Jag blir livrädd. Jag blir rädd för att jag aldrig kommer att bli bra på fallskärmshoppning, att jag aldrig kommer att vara något annat än en en elev, att jag inte hör hemma här, och att jag helt enkelt bara har för tunn hud för att syssla med en högrisksport. Att inte klara av. [... ] "

"Minns du mig från tiden när jag var elev i Östersund?" frågar jag på en fikarast. Jo, det gör han. Han nickar igenkännande mot mig och ler lite halvt.
"Minns du att du var hoppmästare åt mig en gång och att det blev ett väldigt dåligt hopp?" fortsatte jag, och han nickar igen. Det minns han, helt klart.
"Jag har fått kritik från många, för jag var ingen bra elev, men det är bara dig jag har kännt mig kränkt av, när du framfört kritiken." klämde jag slutligen ur mig, några kursdeltagare smyger plötsligt lite diskret bort, men Micke står givetvis kvar bredvid mig, och det gör Shmidt också, och det känns ju lite tryggare. De andra kursledarna (som faktiskt en gång var mina vänner) kommer också och lyssnar. Jag berättar att jag minns allt han sa och hans irritation och att han slutligen föreslog att jag skulle sluta med sporten, och hur fel han hade eftersom jag nu gjort åtskilliga hopp efter utbildningsplanen som alla fungerat alldeles utmärkt.

Det roliga var att buffeln faktiskt tog åt sig. Vi resonerar en stund om olika faktorer som resulterade till att jag fick så dålig feedback av honom och jag får en väldigt ärlig ursäkt. Dessutom återkopplar han till mig senare under föreläsningen. Buffeln frågar lite löst då och då om jag fått ett bättre intryck av honom nu, och om det känns bättre. Till slut kan jag koppla bort det gamla skräpet från förr och koncentrera mig mer på vad de faktiskt undervisar om. Hoppning och säkerhet och avdammning av poängen med att hoppa säkert. Jag kan faktiskt också svälja att de gamla vännerna inte riktigt beter sig som gamla vänner från förut, men att det känns okej, ändå.

Förut hade jag inte heller en bredaxlad och storväxt snygg karl i mitt följe, heller, vilket kanske gjorde dem lite blygsammare? Livet förändras ju, och varför gnälla över det, när allt blivit så mycket bättre?