Gammal kompis

En gammal kompis till mig ringde igår. Han heter Erik, och var en riktig infödd glesbygdsnisse från Järpen, Östersund. Det jag minns mest från honom är att han, i ständigt följeslag av hans trogna vapendragare Lillis, tittade förbi då och då under en period när jag bodde i Östersund. Det var pepparmyntsthé som gällde, och det var två år innan jag började hoppa fallskärm. Erik hade ett litet underligt liv, och en lite annorlunda attityd till livet, som jag inte kände igen från mina klasskamrater på socionomhögskolan. Hade man tråkigt kunde man alltid sno granplantor och åka till norge och plantera dem på folks gräsmattor, tyckte Erik med självklar övertygelse. Jag har alltid uppfattat honom som manodepressiv fast utan den depressiva delen, lite sådär halvt manisk helt enkelt. Vem tolkar med stjärtlapp efter en bil, på trafikerad väg, annan än Erik?

Dessutom så älskade han att åka skidor. Varje chans till fritid (då man inte bygger kanoner av rör, jobbar som en häst, eller gör katastrofalt dåliga skräckfilmer i källaren) så har han åkt skidor bara för att han tycker att det är så förbaskat kul. Glesbygdsnissen med keps och skruttig bil med wounderbaums i backspegeln.

Man blir glad när han lite halvt stolt meddelat att han blivit 6:a i de nordiska mästerskapen i extrem utförsåkning, att han varit en hundradel efter sveriges bästa utförsåkare på första åket. Av de 40 högst placerade åkarna verkade han vara den enda åkaren som inte var sponstrad. Jag vet inte hur Erik ser ut nu för tiden, men jag kan nästan se honom komma puttrandes i sin bil, på det nordiska mästerskapet, med böjd keps, eller djupt nerdragen mössa, med anspråkslös attityd och flickvän i troget följe, och någon godispåse i fickan. Och givetvis så slår han folk med häpnad. Just nu är han inte helt säker på hur han ska hantera de sponsorer som tydligen försöker ragga upp honom, efter hans kanon-åk.


Emil Wargelius fotar Erik.

Grattis, Erik!