Att inte träna för träning

Just nu tränar jag inte för att bli vältränad. Jag tränar för att jag har haft en skitdag och för att jag inte lyckades vrida mig ur mina egna tankebanor. Jag tränar för att jag behöver lite sinnesfrid och för att det känns skönt när pulsen arbetar. Jag skiter i sträckor, aktiviteter eller tid. Jag tränar bara för att få kontakt med min egen kropp. För att få kontakt med vad som är viktigt.

Jag tränar för att det är skönt att låta mina gamla trasiga löparskor klafsa mot leriga stigar och bruna blöta löv. Jag tränar för att det känns renande att andas in kall luft. Jag tränar för att få dra en lättnads suck när jag kommer till dörren och lirkar upp den igen. Jag tar ingen tid. Jag tar ingen sträcka. Jag springer mig inte helt anfådd.

Jag känner bara hur pannan är svettig och hur håret lockas efter min nacke och jag känner bara på hur det känns att ta en varm dusch efteråt och känna hur man piggnar till.

Och någonstans försvann de dåliga tankarna på vägen. De kanske rann ut med svetten och ut genom huden?

Leriga joggingskor står vid farstun. Hunden är rastad. Kroppen är duschad och skrubbad. Lägenheten är inte längre ett dåligt samvete utan ett energigivande projekt att få rent.

Energin har kommit tillbaka och jag har åter erövrat min vardag.

Tack vare de där skorna. Och den där grå himlen och de där kala mörka träden och den där klara luften och den där glada hunden jag har med mig.


Hur klarade jag mig när jag inte sprang?

.