Det blev ett stort uppslag på två sidor. En jättebild på min berömda (och mindre vackra) joggstil och massor med text. Jag rodnade i hela ansiktet när jag såg det. Jag ville inte läsa vad som stod först, men sedan tog ju nyfikenheten överhanden.
Det blev så stort. Så jättestort. Jag fick ju så mycket uppmärksamhet. Det har blivit någon slags skräckblandad förtjusning över det hela.
Uppmärksamhet är som fin choklad.
Man vill alltid ha fin choklad. Det är liksom en grundläggande del av min natur att inta ett visst mått av choklad på regelbunden basis. Jag ser alltid fram emot lördagarna då man kan köpa sig en härlig bit och det är ljuvligt att sitta och knapra på en efterlängtad godbit som legat och frestat i skafferiet en stund. Det är som uppmärksamhet. Det är alltid roligt att få. Det är alltid något man ser fram emot och blir glad av, så länge den är positiv.
Nu råkar det bara förhålla sig så att i stället för den sedvanliga chokladbiten som ligger i skafferiet, det vill säga den vanliga dosen av uppmärksamhet och uppskattning som jag får från nära och kära, så har jag blivit överraskad med en hel container choklad som liksom bara står där över huvudet på mig och väger flera ton och liksom DRÄLLER enorma mängder choklad över mig. Man kan liksom inte knapra i sig alltihop och man vet inte ens om det är gott att äta sådana enorma mängder och står där lite förvirrad i stället för att bara frossa i härligheten. Den lilla notisen som jag hoppats på har blivit ett JÄTTESTORT uppslag
Så man blir glad.
Och lite chockad.
Men mest glad.
Fast fortfarande chockad...
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag får skrika välbekant:
- ÄNTLIGEN!
Nu är du lokalkändis ju! Kul! Att läsa tidningen blev en angenäm sak, trots att den kom tidigt på morgonen, jag bläddrade genast fram till reportaget och då höll till och med sambon tyst medan jag läste. Var lite stolt och tänkte - henne simmar jag med! Jag har till och med nämnt för en granne som jag pratade med, får se om hon införskaffar tidning, men jag är jättestolt över dig och att du kommit så långt! Jag har ju bara sett ett år, men det har hänt massor på ett år! Jo, har jag sagt att jag är stolt över dig? ;) En glad terv skickar massor av blöta tervpussar till dig! Å förresten, vi har klippt ut reportaget, så du blir förevigad i vår ännu ej inköpta klippbok!
Tack B. Jätterart av dig. Vi måste ta och fika lite snart, jag och du. :) MÅnga kramar
Ja, det måste vi, vi har ju pratat om det ett tag. Jag kan nästan när som helst. Men ska nog in till veckan när jag får pengar. Men vi hörs innan dess :)
Post a Comment