Inte kul

Nu är det inte kul längre! NU kan jag bli frisk tack. Nu. Tack.

Min självkännedom är intressant i sådana här sammanhang. När jag börjar bli sjuk så känner jag hur kroppen långsamt blir svagare och svagare och när det går över tröskeln till att jag definierar mig som "sjuk" så blir det en enorm lättnad att ta sig tid att vila. Då njuter jag av att släppa taget. Då tänker jag att just de här sjukdomsdagarna kommer att bli ljuvliga. Och jag är lika övertygad varje gång.

Nu njuter jag givetvis inte av att ha släppt taget, längre.

Mitt tunna hår ligger i små flottiga lockar efter nacken. Jag kan inte sova. Näsan rinner. Jag är trött. Jag längtar förtvivlat mycket UT. Jag känner nästan panik över att det just nu är en av de allra vackraste höstdagarna utomhus just nu och jag har just fått ordning på datanätet så att jag kan sätta ut foton på bloggen igen. Träden brinner. En hängbjörk här utanför är förtrollande då alla blad lossnat utom de yttersta bladlagrena så de kala kvistarna är draperade av brandgula löv allra ytterst på hela trädet. När jag rastar Kiara så regnar det gula löv omkring mig och allt känns så ljuvligt bitterljuvt när naturen tar sitt sista djupa andetag innan vinterdvalan.

Jag vill vara med.

Inte titta på Dr Phil hemma med en hög snytpapper och den där boken som inte var så bra som förväntat. Jag vill ge min älskade terv Kiara lite roligare upplevelser än att vara parkerad på en soffa 24 timmar om dygnet.

Jag vill också till gymet. Jag vill vara bland folk. Jag vill träna igen och känna pulsen igen och bli rosig om kinderna och avsluta passet med lite solariesolning, en dusch och min nya mjuka hudkräm.

Jag funderar på att vara utan TV igen. Kanske till och med vara utan internet här hemma. Nu är ju mitt liv MITT igen och jag har alltid plockat bort min TV i perioder, jag tycker den stjäl mina timmar och min kreativitet.

Jag tycker det är dags att ha lite kul igen.


.