Nerver

Ahh i morgon är fotograf och reporter bokad och de ska göra ett reportage om mig och mina försök att starta en triathlonklubb i Gävle. Jag kommer liksom att tryckas upp i ett rätt så stort antal upplagor. Utklädd för triathlon och hela köret är det väl tänkt att jag ska spatsera runt i Bolougneparken och försöka se fit ut.

Jag har stirrat mig i spegeln och känt mig lite vemodig. Det känns jobbigt. Jag är inte sådär vansinnigt fit ännu, förutom på några väl valda bilder vid några väl valda tillfällen. Jag känner mig lite pinsam. Jag måste ta hjälp av min simtränare så jag har någon i ryggen som stöttar mig och talar om vad jag ska säga och som är mitt moraliska stöd.

Jag känner mig tunnhårig, plumsig och ful.

Men det vore ju bara bra för om en tunnhårig plumsig och ful brud deklarerar att hon älskar triathlon så kanske även andra plumsiga brudar vågar komma i kontakt med klubben.

Det vore ju bra.

Och jag som gillar bekräftelse borde väl tåla att vara lite offentlig. Lite ännu mer offentlig.

Tokmycket offentlig.

*ryser*