Nu är man sportrelaterad!

Nu är reportaget avklarat. Skitenkelt. Jag blev högröstad och nervös som vanligt men inte bortom all rim och reson. Reportern var en sådär lugn och trevlig typ som man känner på en gång att man inte behöver jaga upp sig så mycket inför.

Så jag babblade på ohämmat med min vanliga nervösa höga röst och försökte göra målande beskrivningar och mindre välträffade skämt. Jag hade min simtränare Ove med mig som moraliskt stöd och han hjälpte till lite. Det jag var mest rädd för var att börja stamma men det höll jag mig smidigt ifrån.

Men uppenbarligen så ska jag hamna på sportsidorna inom kort.

Det låter lite som ett skämt att JAG ska hamna på SPORTSIDORNA. Jag trodde liksom att det var större sannolikhet att jag skulle hamna på födelsedags-sidan eller ris och ros-sidan eller bröllopssidan eller till och med bland dödsannonserna innan jag skulle hamna inom något sportrelaterat.

Men nu är jag uppenbarligen det. Sportrelaterad. Min klumpiga jogg är förevigad och mina strävsamma och tafatta ansträngningar att komma någon vart med att skapa en triathlonklubb verkar vara värda lite uppmärksamhet. Jag, Ove, Bengt-Göran och Micke Persson knåpade ju ihop ett styrelsemöte för en stund sedan och det har ju börjat rulla på lite för mig. Jag frågade min mamma om hon någonsin trodde att jag NÅGONSIN skulle hamna i något sportrelaterat sammanhang i tidningen och hon sa "Självklart gumman. Du klarar allt."

Pappa körde det ärligare norrländska svaret genom att varmt säga: "Aldrig i livet."

Men livet är förändring och jag rör på mig mer och mer. Joggen blir mer och mer smidig. Musklerna svarar bättre och bättre på min träning. Jag kommer att prestera bättre och bättre för varje tävling jag genomför och för varje år jag fortsätter sträva.

Och snart är jag där. Snart är jag en fullt funktionsduglig triathlet. ;)