Det är det faktiskt. Jag är sådär lagomt sjuk. Snuvig och kall och orkeslös. Det betyder att det inte blir någon träning eller några promenader eller någon matlagning eller någon städning.
Det är lite skönt. Att nollställa hjärnan. Att precis ta sig iväg till arbetet och göra det allra, ALLRA viktigaste men inte mer.
Att ligga i soffan och stirra i taket.
Att ha en hel kasse med använt snytpapper som bevis på att man faktiskt FAKTISKT är sjuk.
Ibland behöver jag vara sjuk. Inte liksom bara fysiskt utan även mentalt. Att ta en paus i livet och bara snörvla. Till och med orkeslösheten känns bekväm och mojsig och soffan och sängen är ju särskilt skön när man bara ligger. Dagarna går snabbt och man upptäcker att livet rullar på om än jag inte driver det i någon särskild riktning alls.
Och hjärnan vill inte tänka alls. Så fort man inte anstränger sig så blir den tom som en enslig gympasal. Så befriande. Och så har man inget annat önskemål om något i livet alls förutom att ligga ner. Det är det enda som är viktigt. Att sno vilrummet på arbetet och bara vara. Att inte alls behöva tänka på framtiden eller dåtiden eller nutiden.
Bara snyta sig när näsan blir full.
Och vila.
Skönt.
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment