Att bli stoppad i ett fack

Många envisas med att vilja sätta in mig i ett fack. Till och med riktigt kloka kvinnor med mycket livserfarenhet fackar gärna in mig i någon slags kategori och vill styra min utvecklingsprocess enligt relationsböckernas alla kapitel. Jag har ju separerat från min sambo sedan september.

Typ att jag ska gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jahaja. Men om jag inte har lust med det då? Då hamnar jag automatiskt i facket "obearbetat sorg" och så kommer det röda varningsflagget upp om att min "obearbetade sorg" kommer att antingen bryta ut när jag minst anar det, eller så sätta sig i mitt undermedvetna och spegla mitt beteende på något annat sätt. Vägrar jag gå med på något av dessa alternativ så kanske de slutligen ger upp och säger att jag kanske var en sådan där tjej som bearbetade separationen när jag redan var inne i den så att det var färdiggråtet när jag flyttade från Micke. Fack nummer tre, då. Inte vet jag. Jag grät ibland och var glad ibland. Så var det.

Nästa fack som folk förtvivlat försöker pressa mig in i är "singelfacket". Där finns det ett bra fack och ett dåligt fack. Det bra facket är att jag ska isolera mig lite och inte dejta killar och "lära känna mig själv" och "landa i mig själv" och, det som skrattretar mig mest "ta reda på vem jag är". Då är det underförstått att jag inte känner mig själv eller vet vem jag är och har tappat bort mig själv i relationen med Micke. Oftast nickar jag instämmande för jag orkar inte rubba cirklarna till de hjälpsamma personer som är säkra på att denna fas är obligatorisk.

Det dåliga facket är ju förståss det osjälvständiga och desperata beteendet som många stackars singelkvinnor går igenom där de inte klarar av att stå på egna ben och förtvivlat behöver en Man för att känna sig bekräftade. Gud bevare oss alla för det dåliga facket! Att behöva någon är skamligt och osjälvständigt och nu är det faktiskt så att man inte får vara svag på det viset. Ett sådant tankesätt är en fribiljett till nästa destruktiva relation.

Jag nickar och håller med. Jag låtsas intresserad och låtsas instämma att JA SÅ MÅSTE DET VARA. Så går livet till. Det är dom facken som finns och man väljer själv vilket fack man vill hoppa in i.

Men i själva verket så finns det inga fack. Det enda som finns är livet. Och livet är inte bara olika fack och processer. Livet är en ofattbar rad slumpartade omständigheter som ständigt rullar på. Livet är så mycket mer än beteendemönster. Tack gode gud för att livet är mer än beteendemönster. Livet är min fiskgryta och mina morgonpromenader med hunden och prasslet i buskarna från något vilt djur med skrämmande ögonreflexer. Livet är mintchokladen jag tog från fikarummet och mensvärk och mitt tunna babyhår som mattats ut nu under hösten.

Livet är också möten med andra människor. "Bra och dåliga möten". Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska skydda mig från bra eller dåliga möten för det finns inga sådana. Det finns bara människor. Som är olika. Och jag tror att alla människor jag någonsin mött under hela mitt liv har utvecklat mig. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om det inte vore för alla möten som fått mig att skratta och gråta. Även de möten som mest fått mig att gråta har utvecklat mig. Lite i taget. Bit för bit. Under mer eller mindre smärtsamma former. Micke kunde jag inte leva tillsammans med och relationen var smärtsam men han är det absolut bästa som hänt mig för jag exploderade i min livsglädje och projektlusta paralellt med problemen. Eller kanske just på grund av problemen!

Jag vill bara slita ut alla fack om vem jag förväntas vara och riva sönder facken i små remsor och kasta remsorna i luften och låta dem singla ned till marken bland de leriga höstlöven


och sedan låta hunden kissa på dem.



.