En olycka kommer inte ensam och det har visat sig att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter januari då ordinarie handläggare kommer tillbaka. Så efter Januari riskerar jag stå arbetslös om jag inte hunnit haffa ett nytt arbete.
Det känns som om jag står mitt i en kohage och får koskit kastad på mig. I och för sig så vet jag ju att både chefen och kollegorna är nöjda med mitt arbete och att jag hade fått vara kvar om plats funnits, men ni vet.. själva SITUATIONEN är en koblaffa. Det känns som om jag står där i kohagen och det känns som om jag börjat tröttna på att ducka och springa och stressa över situationen och nu bara står och tar emot blafforna med koskit i ansiktet och skriker "Bring it on!". Alltså. Nyseparerad på ny ort och även utan arbete och 70 mil från min släkt och familj. Då fattas det ju bara att jag hänger löst arbetsmässigt också. Jag tror att jag haft det bättre.
Men jag lever ju efter mitt livsmotto att Livet är förändring, och utveckling är valfritt. Så antingen så utvecklar jag mig i det här eller så sätter jag mig i ett hörn och gråter. Jag har en triathletkompis som heter Jens som skrev några tröstande ord till mig i morse, och som jag bär med mig:
"Allt är sällan lugnt, MEN, det fixar sig, det blir bättre. Och så dippar det. Och suger. Och lättar. Och suger. Och blir askul. Och fetsuger igen. Det går inte att kräkas hur länge som helst, om vi säger så."
Så sant som det är sagt...
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Koblaffor är, åtminstone om de är färska, tämligen varma och mjuka...
Du hittar något jobb, antingen i Gävle, i dess närhet, eller så får du helt enkelt flytta hit. Gubben i granngården ska flytta till stan och hyra ut huset... ;)
Åh tråkigt! Men du hittar nåt nytt. En så kompetent och ambitiös tjej! Och det löser sig alltid, livet på något sätt. Påminn mig om att berätta om förändringens fyra rum för dig. Det här får mig att tänka på det.
Post a Comment