En nomads bekännelser

Jag är en typisk skandinavisk tjej och jag tror vilken forskare som helst skulle vilja tippa på att de flesta av mina anfäder kom från de nordligare breddgraderna. Jag är lite kort. Jag har lätt att lägga på mig fett. Jag har jättetunt hår eftersom jag inte behöver skydda huvudet från farliga solstrålar. Jag har blek och tunn hud som ska skydda mig så lite som möjligt från solen utan i stället suga åt sig varje solstråle till huden för att producera livsviktigt d-vitamin. Typisk skandinavisk hud från en plats där solen inte alltid skiner ena halvan av året. Jag har små ögon som sitter lite insjunkna för att kunna kisa från dåligt väder, och de funkar jättebra vid snöstorm eller hagel. Jag biter lätt ihop och tål fysisk ansträngning under längre tider och backar inte för väder. Jag är väldigt skandinavisk. Tror jag. Det tror jag faktiskt. Blek och blåögd.

De sa att skandinavierna innan jordbrukstiden följde älg och ren. Idag så finner man de flesta fornlämningarna och man lyckas kartlägga vilka rutter älgen hade för några tusen år sedan. Vi vandrade efter födan och levde med den. Eller vallade renhjordar. Vi var ett nomadfolk innan vi blev bönder. Som så många andra.

Jag tror jag är en nomad jag med. Jag tror mina nomadrötter slår igenom starkt. Fast i stället för att vandra efter älg eller ren så försöker jag vandra efter arbete. Ständigt vara i rörelse. Ständigt beredd att flytta. Ständigt ha liten packning med det allra nödvändigaste. Inte för mycket i ryggsäcken. Inte sitta hemma och dega. Vara beredd på nya miljöer och nya rutiner. Vara beredd på annan luft och annan miljö.

Jag tänkte på det nu när jag nosar efter annat arbete. Jag vill gärna fortsätta min karriär som jag har nu, vet inte om jag vill sänka min arbetsstandard bara för att få bo kvar på orten. Så jag kastar ut flöten,

och förbereder mig på att

nomadlivet kanske inte är över ännu...


.