Inte handikappad

Jag kom väl inte ut som den stora vinnaren ur min separation med Micke. Eller rättare sagt: efter två och ett halvt års förhållande och ett års samboliv så kliver jag ut ur relationen med tom plånbok, ungefär fyra flyttkartonger och en cykel, om man ska hårddra det lite. Nu när jag ligger löst i arbetssituationen så är det också inte läge för mig att ta över Mickes bil så jag kommer även att vara bil-lös från och med idag.

Förutom att paniken sprider sig som en kall klängranka efter ryggraden så hoppas jag att det här ändå kommer att bli bra. Förutom att jag just nu tycker att alla män är stolpskott och att det är totalt vansinne att någonsin igen NÅGONSIN ha med en karl att göra igen. Någonsin.

Jag får se det från den ljusa sidan i stället. Träningssidan. Mer frisk luft. Mycket mer frisk luft. Cyklingsdisciplinen är inte min starkaste sida på triathlon men jag får se det som light-pass nu under lågsäsongen. Jag ska byta däck på min cykel Bonk så att den har rejäla halktåliga stora däck så jag kan cykla till affären och helghandla och så får jag väl lära min hund Kiara att åka tåg igen, om jag ska någonstans.

Dessutom så har min fas av "Ät så mycket du orkar och gå ändå ned i vikt" drastiskt förändrats till "Ät så mycket du orkar och gå upp i vikt snabbare än vad din farmor säger 'flaskhals'" så det är läge att börja röra på sig igen och tänka till över vad jag stoppar i mig. Jag måste köpa en varm vinterjacka idag så jag står ut med det här. Och varma nya vantar. Och varma skor. Och en jättevarm mössa. Det är ju kallt ute nu för tiden!

Det som inte dödar härdar.

Jag är inte handikappad, jag är bara utan bil.

Om än det känns ungefär likvärdigt...


.