Livet och hur man överlever det

Jag har stirrat stint framför mig i flera timmar med en knut i magen och tankarna har snurrat ursinnigt och kugghjul har gnisslat och gammal rost har åkt av och det är så otroligt mycket jag tänker på och försöker vänja mig vid. Att jag separerat och att det är dags att börja tänka framåt och vidare.

Jag skulle inte klara den här dagen, eller det här livet för den delen, om jag inte var säker på att det kommer att bli bättre. Det är bara det att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte klarar så mycket mer än att sitta i soffan och stirra. Och äta choklad. Äta choklad fungerar uppenbarligen alltid.

Sedan ringde min mamma och sa att jag var luften i hennes lungor och att hon älskade mig och då började jag vråltjuta. Verkligen fulgråta på det där hemska sättet som inte alls liknar romantiska filmstjärnetårar utan jag grimagerade ur mig mängder av snor och tårar. Jag sa att jag var förvirrad och ledsen och att det kändes som om jag stod inför en jätte-mastodontstor enorm förändring i livet och att jag kanske skulle fatta beslut om vem jag är och hur jag vill leva och att det skrämde skiten ur mig.

Efter en stunds fulgråt och tandagnisslan över att Livet Är Förändring så släppte proppen igen. Och det gick röra på sig. Rasta hunden. Sluta stirra rakt fram på väggen.

Kanske till och med se framåt med en känsla av förhoppnig. Med en känsla av att livet inte kommer att bli katastrof. Det kanske till och med blir nya bekantskaper och nya hästmular och förhoppningsvis, och då menar jag verkligen förhoppningsvis en ny man som finns med i mitt följeslag när jag fortsätter streta för mina triathlondrömmar och livsdrömmar och alla övriga drömmar jag onekligen kommer att dra på mig i framtiden.

Man kan ju bara hoppas. Innerligt.


.