Mirakel och Mentala Barriärer

Mirakel händer. Det kändes overkligt att jag sprang milen på 58 minuter och slog personbästa i lördags. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil under en timme. Jag har tränat löpning i två år och aldrig någonsin lyckats klämma iväg så mycket kräm ur benen att jag passerat milgränsen under timmen. Tills igår då. Och igår så gick det lite overkligt lätt sådär med tanke på hur mycket jag löjlade mig och hur lite jag faktiskt ansträngde mig.

Så jag gjorde ett försök på milen idag igen. Utan någon vila från gårdagen. En mil. En definitiv mil. Kuperad terräng. Lite upp och nedförsbackar. Inga direkta slätrakor men mest grusväg och asfalt. Om jag verkligen pressar mig nu då? Om jag verkligen anstränger mig och verkligen lider lite och verkligen kör på tills det värker i hela kroppen och själen skriker av obehag. Hur snabbt kan jag springa, igentligen, om jag verkligen tar i? Jag har inte tagit tid på min löpning på tre månader för jag upptäckte att resultaten var totalt oförändrade sedan ett år tillbaka och då kände jag mig nedslagen.

Men nu då? Har det inte hänt något nu då?

Jag kavlade upp ärmarna och bet ihop och tänkte att nu jävlar ska jag springa så snabbt det bara är möjligt och nu jävlar ska jag ta i så mycket jag bara kan. Jag KÄNNER mig ju spänstig. Det BORDE gå bra.

Och det GICK bra. Bra som fan. 50 minuter. Jag har sprungit en backig mil på 50 minuter. Jag har alltså slagit mitt personbästa på milen med tio minuter på två dagar. Jag är inte längre en klumpig joggare. Springer man en mil så snabbt så är man en LÖPARE.

Mirakel händer. Och händer. Och fortsätter hända.


.