Oj. Jag känner hur relationsnojjan börjar komma krypande. Jag har åtagit mig en förbindelse. Med en man. Skit också hur gick det här till?! Rädslan börjar komma krypande och jag har varit på väg att komma med lite undanglidande ursäkter men han är stenhård och nu är det bara att fullfölja min plikt och hålla mitt löfte.
Nu satsar vi. Inget sådant där halvdant. Det är hundra procent som gäller.
Jag och Jens hade så kul när vi löptränade tillsammans att vi tänkte lyfta det en nivå och köra samma träningsprogram och gemensamt satsa inför Stockholm Marathon på över fyra mil. Vi tänkte förbinda oss att följa samma program utformat av Anders Szalkai och sikta på att springa på en ungefärlig och någotsånär liknande tid. Vi kommer att löpträna tillsammans ungefär varannan helg på de långsamma långpassen och annan tid kommer vi att peppa varandra att hålla oss till träningschemat. Sedan så ska vi slå följe dit och stå på startlinjen och se till att den andre inte fegar ur. Är det tänkt.
Varför? Därför att "vi" är starkare än "jag". Och när jag är lite trevande och tvekande pratar om att "försöka" så är Jens lite mer målinriktad och pratar om att "fullfölja".
Jag tror jag behöver det.
Men det känns ju inte mindre läskigt för det...
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Vad kul! Du fixar det här med, som allting annat! Själv ägnar jag mig åt bergsklättring. Mt Everest och K2 är som små kullar motför mitt berg... Men hittills när jag har klättrat så har jag övervunnit mig själv så jag kanske klarar det igen.
Klart du kan!
Post a Comment