Nu vänder det!

Igår gick den där tunga knuten upp och lungorna fick luft igen. Vilket djupdyk. Till och med min simtränare Ove blev bekymrad över mig, och han har inte varit bekymrad över mig ens när jag var gjorde min trettionde simlektion utan ens en antydning till att lyckas genomföra ett crawltag. Nu var han bekymrad över att jag efter snart två års bloggning inte varit i närheten av så här nere som jag varit nu.

"Måste jag dra ut dig i skogen och se till att du rör på dig?"
undrade han med bekymrat rynkad panna. Magdalena från simträningen garvade mest med glimten i ögat:
"Ja det där lät ju jättekonstruktivt. Sitta i en källare och sura. Då blir du nog en bättre simmare!" och så fick man ta emot diverse gliringar innan man plumsade ner i vattnet.

Vattnet är lite av mitt favoritelement. För lite över ett år sedan kunde jag inte hålla huvudet under vattenytan utan att hålla för näsan. Nu njuter jag. Kan dyka ned bara någon meter neråt, och sedan bara stanna upp och slappna av i kroppen och njuta av tyngdlösheten och avlastningen. Blåsa ut bubblor genom näsan. Lyssna på alla dämpade ljud.

Någonstans där under ytan bland de dova dämpade ljudvågorna kände jag att nu vänder det här. Nu blinkar inte den röda batterisymbolen om att jag har slut på energi. Nu är batteriet omställt på "loading" och efter många omtumlande veckor så kommer det att bli bättre igen.

Det kändes befriande. Jag vill ju vara mitt bästa jag. Jag vill tillföra något bra till min omgivning. Jag vill orka mer. Jag vill orka bryta mig ur mina fasta cirklar jag levt i och skapa nya. Knyta an till nya cirklar. Jag är rädd för att kliva ifrån mina gamla mönster men det finns vänliga händer som drar mig härifrån bara jag sträcker ut till dem.

Och nu när mina batterier är på 'loading' så dröjer det inte så länge till...

.
Pixgallery.com

.