Snart blir jag frisk igen. Snart stabiliserar sig livet igen. Då ser jag fram emot att få börja träna igen. Gud vad skönt det ska bli. Jag ser fram emot Stockholm Marathon vars träningsprgram startar om sex dagar men mest ser jag fram emot att stå på startlinjen igen inför nästa Triathlon. Det är en speciell känsla. Missmod och förväntan i en intensiv blandning. Rädslan av att inte riktigt ännu höra hemma bland triathleterna blandad med känslan av samhörighet.
Jag vill fortsätta kämpa för det här och jag vill fortsätta strida för att få in bättre träningsrutiner och förbättra min fysik. Göra det bästa av vad jag har.
Sedan, när jag börjat få riktigt bra fläng på det här med triathlon. När jag har gjort framsteg och när jag blivit märkbart bättre i mina lopp. När jag blivit segare och hårdare och bättre. När jag klarar av en halv Ironman... Då ska jag köpa den här ringen. Den verkar ju störtskön...
No comments:
Post a Comment