Novemberdis kan vara ganska vackert ibland...Jens räddade helgen. Eller... så illa var det väl inte. Inte så illa att jag behövde bli räddad. Men det kändes verkligen kanonskönt att få komma ifrån min lilla källarlägenhet och se lite nya miljöer. Jens är en triathletkompis från Falun som stått på startlinjen med mig under ett par lopp i somras.
Det var riktigt mysigt grått och disigt novemberväder. Hade jag löpt ensam hade jag sagt att det var ett förjävla trist lerigt väder. Men nu var det trevlig dimma. Trollsk dimma, nästan. Och löpningen flyter bara på bättre och bättre och benen känns stabilare och stabilare och första kilometrarna studsade jag mest runt i cirklar och fotade med kameran. Efter en sex-sju kilometer började dock Jens öka på lite och visa vart skåpet skulle stå och jag fick betydligt svårare att följa med.
"Här är det grått och lerigt. Och jättefint. Sluta springa och fota mig nu!"Vi sprang milen på 58 minuter. Och ändå sprang jag runt med kamera och tog mig diverse artistiska pauser. Vi hade inte särksilt bråttom. Förutom de sista kilometrarna. Det var upplyftande och uppriskande och otroligt vackert.
Jag börjar drömma nya drömmar nu, också. Jag funderar på att börja träna för ett marathonlopp. Ett riktigt, alltså. På fyra mil. Jag funderar på om det är fysiskt möjligt att göra det paralellt med triathlonträningen utan att dra på sig skador. Det finns 26-veckors program på hur man lägger upp sin träning för att klara att genomföra Stockholm Marathon till våren, och trots att jag känner mig osäker så känns det ändå som om jag ändå
innerst inne
bestämt mig för att försöka.
Tack Jens. Tack å tack å tack å tack å tack... .
No comments:
Post a Comment