Det viktigaste

För mig är det viktigaste att komma mig iväg på träning. Inte själva träningen i sig. I går var det inte lätt att komma iväg på min träning. Jag hade haft en rekordstressig dag på arbetet och det var riktigt jobbigt att ta Råttan Linus till veterinären. Och oroa sig och oroa sig och oroa...

Igår kom jag mig iväg. Jag var alldeles utpumpad. Trött. Färdig. Orolig. Grinig. Helt utan något som helst krut i kroppen. Jag ville hem och sköta råttkräket. Och vila efter arbetet.

Jag stod länge med korslagda armar och tvekade inför att hoppa ned i bassängen, och när jag väl plumsat i och börjat simma så skrek hela kroppen att NEJ, nu är systemet överladdat. Nu behöver jag vila. Jag plaskade mig tveksamt några längder och grejade på med diverse i ungefär en halvtimme.

Sedan la jag mig i bastun.

Gick hem. La mig på sängen.

Kramade min lilla hund Kiara. Tack gode gud att Kiara blev snabbt återhämtad efter sina nackproblem. Mycket massage och många korta promenader gjorde susen!

Tyckte att livet var för jävla orättvist och att det är så jävla typiskt att mina jävla husdjur ska sjukna till sig bara för att jag just nu har tokmycket jag behöver återhämta mig ifrån. Lyckligtvis är Kiara bra igen. Lite massage, stretching och lugna promenader hjälpte hennes inflammationskänningar. Och Linus. Lilla lilla magra Råttlinus som ligger på ett onaturligt sätt mitt i buren halvvägs ovanpå en omkullvält matskål och huttrar... Åh varför glömmer jag alltid hur ont det gör när små djur blir sjuka?!

Men det viktigaste är att jag FÖRSÖKER fixa veterinärtid och tvångsmata en råttkropp som nu är lätt som en svältande fågelunge och jag FÖRSÖKER fixa mitt arbete så bra jag bara kan och jag FÖRSÖKER faktiskt packa min väska, pallra mig iväg till mina träningspass och där FÖRSÖKER jag faktiskt göra små tafatta ansträningningar i att hänga med.

Och det är inte illa att fortsätta försöka så mycket. Att försöka är ju viktigast just nu. Att försöka träna. Att försöka jobba. Att inte liksom bara sätta sig och ge upp och se vad som händer.

Jag vet inte om man vågar känna så, men gjorde inte det där lilla magra kräket ganska hårt motstånd i morse när jag tvångsmatade honom? Var han inte lite väl arg och fräsig och spottig? Alltså för att vara döende? Har han inte blivit lite argare och hade han måhända lite mer kraft i sina små råttarmar när han klöste och stretade och vägrade få en liten pimpett nedtryckt i halsen? Är inte det ett friskhetstecken? Igår var han ju slapp som en gammal trasa...


.