Så här känns det!

När jag lämnade bilen till Micke så hittade jag min kamera hos honom! Äntligen känner jag mig lite mer hel igen. Jag heter inte Bildström i efternamn för intet.

Min triathletkompis Jens skickade ett sms och frågade hur det var med mig och hur jag mådde, så jag tog med mig kameran och hunden utanför dörren och gjorde en efterlängtad bilddokumentär.

SÅ HÄR MÅR JAG:

Så HÄR KÄNNS DET.



Och inte riktigt så här illa men nästan snudd på så här KÄNNS DET OCKSÅ!!



SÅ HÄR MÅR JAG.



Åt det här hållet känns det bära...



OCH HÄR LIGGER JAG!!



Men, nej. Ni behöver inte säga det. Jag fattar det ändå. Alldeles av mig själv. Det blir bättre sedan. Det blir bättre om en stund...

Jag vet att det blir bättre...



.