Slagen

Det började med stigbygeln. Ni vet, det där fotstödet man har på sadeln. Man måste ju sticka in foten i stigbygeln för att häva sig upp på en häst, i regel.

Det brukar vara lätt.

När jag lite tafatt försökte trä in foten så upptäckte jag att... tja... det var omöjligt. Hästen Atlas sneglade på mig. Det fattades ungefär en decimeter för att mina fötter skulle nå upp till stigbygeln. Jag knystrade och pustade och vinglade, på ett ben, i mina förtvivlade försök att få upp den andra foten i stigbygeln. Det gick inte alls bra. En gnista av hopp tändes i Atlas ögon när han såg mig kämpa.

Först förstod jag inte hur jag kunnat bli så klumpig, hur jag kunnat bli så ovig att jag inte kunde stå på ett ben längre och sträcka upp det andra i höjd med stigbygeln. Sedan kom jag ju på vilken faktor som hindrat mig från att så enkelt genomföra den invanda rörelsen med benet.

Tiden.

Jag har ju inte ridit regelbundet på många år. Jag har ju blivit äldre och jobbat stillasittande på kontor i tre år. Jag är strax 27 år och inte i närheten så vig som jag var i slutet av tonåren. Jag vinglar och faller till. Atlas jublar. Han har insett att jag är svag och sårbar. Jag vägrar inse att jag är svag och sårbar, jag har alltid varit målmedveten, bestämd, och definitivt smidig. Altas börjar gå undan och nafsa mig i stället. Jag buffar lite hjälplöst tillbaka samtidigt som jag lite tafatt och klumpigt rycker i tyglarna. Han fortsätter nafsa. Och gå undan. Och nafsa. Tänderna sliter i jackan och han njuter över sitt övertag.

Fronis skötare frågar om jag behöver hjälp, och givetvis så skulle det klokaste alternativet varit ett tacksamt "JA, tack!" men jag är sårad och förtvivlad över att jag helt plötsligt inte klarar det jag förut klarat så galant och spänstigt. Att smidigt kliva upp i stigbygeln och mjukt landa i sadeln, även på en häst i rörelse. Det fungerar inte. Jag tackar nej, eftersom jag alltid klarat det och aldrig någonsin haft problem med en vanlig uppsittning.

Atlas börjar dra runt i segerdans över att han klarat av att hindra mig från att komma upp i sadeln, och jag hänger i tygeln och försöker halvhjärtat buffa till honom, men vi vet båda att jag förlorar idag.

Och förlorar gör jag. Jag försöker le men det känns så overkligt och konstigt att förlora. Att gå tillbaka med en häst som just upptäckt att man kan vinna över sin ryttare och som troligtvis blir ännu odrägligare nu än vad han varit tidigare. Jag har faktiskt hanterat en häst till att bli sämre än vad han var innan.

Jag känner mig lite perplex.

Förvånad.

Slagen.

Inte bara av hästen, men av tiden, en stelare kropp, och felaktiga förväntningar.


Nu är det bara revanch som gäller!