Stenar och sälar

Det finns en rytm. Jag har hittat den nu. Just nu är rytmen viktigast. Jag matar på med armarna i crawlen och känner mig klumpig som en hund som gräver sig fram genom vattnet. Jag forslar vattnet under mig med armar och händer och finner en takt att andas i. Vattnet är svalt och uppfriskande. Pulsen rusar iväg, armarna bränner, och jag klarar precis den sträcka jag bestämt mig för att simma. Så fort jag når kaklet hojtar instruktörerna och några andra grabbar och sätter iväg över vattnet igen. Jag hinner hämta andan några sekunder innan jag skjuter ifrån mig från kaklet efter de andra.

Jag letar efter rytmen, och det hjälplösa plaskandet blir med ens mer riktat och tar fart. Nu hinner jag nästan ifatt en av simmarna, innan jag utmattad nuddar kaklet på andra sidan bassängen igen. Jag lyckas till och med fortsätta med jakten i en hel timme, utan att ge upp eller förläget bli omflyttad till en långsammare bana. Ryggsimmet går också riktigt... ja... "bra" kanske är att ta i, men rytmiskt.

Jag lyckades även åka förbi min ena instruktör under bröstsimmet. Ett mycket stort ögonblick och en bedrift som jag troligen ska gravera in i guld och sätta upp på väggen. Visserligen är han pensionär, har hjärtfel och måste hålla lågt tempo, men han är ändå som en säl i vattnet. Jag låg bakom honom och lurade de första 95 metrarna, tjuvåkte på virvlarna efter honom som bjöd på mindre motstånd, och sedan spurtade jag förbi honom när det var fem meter kvar. Tog i för allt jag var värd och som hela mitt liv hängde på det. Han blev mäkta imponerad över att Sjunkande Gråstenen spurtat förbi.

Min andra instruktör nöjer sig inte med att säga att jag simmar rytmiskt, utan säger att det är helt otroligt vad jag plötsligt blivit bättre. "Det är ju helt otroligt!" utropar han glatt och klappar mig på axeln när vi går upp, och han fortsätter "Tänk att du hängde med i vårt tempo!".

Själv går jag på moln. Jag skrev förut att det kändes som om ingenting spännande hände i mitt liv, men saker händer ju faktiskt. Små saker. Kanske till och med så otroliga saker som att en sjunkande gråsten efter gediget arbete äntligen lärt sig simma om en gammal säl.