Min mörka hemlighet

Jag upptäckte en sak med mig för några år sedan. En mystisk defekt som sakta krypit sig på och som jag faktisk ljugit om ett par gånger. Jag har upptäckt att jag inte får feber när jag är sjuk. Ett mycket sorgligt faktum eftersom feber är själva måttstocken på HUR sjuk man är när man är sjuk. Är man hängig och har feber så är man sjuk. Är man hängig utan feber så är man antingen i behov av att rycka upp sig, eller så KOMMER man att bli sjuk.

Exempelvis så lever jag efter tumregeln att FEBER är själva mätinstrumentet för att utröna om man ska arbeta eller sjukskriva sig. Har man inte feber så är man bara krasslig, vilket betyder att man kan arbeta. Har man feber så MÅSTE man stanna hemma.

Därför har det kännts rätt så obekvämt att känna sig totalt bakom flötet och trött bortom allt förnuft och ha en enträgen termometer som år ut och år in, ständigt bedyrar att jag är FRISK, för jag har inte FEBER.

Men på lördagen just i helgen så insåg jag att jag inte bara är ett latarsel som försöker hävda att jag är SJUKARE än vad jag är, när jag mår dåligt, utan att man faktiskt kan må dåligt utan att ha feber. Jag upptäckte det 2 1/2 kilometer hemifrån när marken började gunga och jag var tvungen att sätta mig på vägen för att inte falla omkull. Det var minusgrader ute och eftersom jag inte hade FEBER utan troligtvis då bara var LAT så försökte jag mig på en joggingtur.

Sedan krampade magen ihop och jag höll på att kräkas. Jag försökte resa mig upp men fick sitta en stund till samtidigt som kylan nässlade sig igenom mina tunna träningsplagg. Sedan gick jag vinglandes hem, med små pauser av yrsel. Ibland kände jag mig piggare och joggade ett par steg, om inte annat så bara för att försöka få igång ett blodomlopp i min frusna kropp, vilket jag omedelbart kom att ångra eftersom horisonten började gunga igen. Jag ville lägga mig ner efter vägkanten och dö någon kilometer innan jag var hemma, när jag plötsligt fick den där fantastiska uppenbarelsen om att jag kanske var SJUK.

Segerviss om denna insikt ringde jag min moder (efter att fingrarna tinat upp) och förklarade detta intressanta fenomen, att jag på något mystiskt outgrundligt vis aldrig får feber. Aldrig. Tyvärr blev mamma inte överraskad eftersom hon själv aldrig får feber, liksom min mormor aldrig får feber. Detta bemödar min mamma kläcka ur sig efter 27 års lögner och efter att jag i 27 år haft en brottningsmatch med mitt eget samvete de mycket få dagar per år när jag är sjukskriven. Jag som alltid trott att jag varit en ständigt frisk människa med små inslag av absolut yrsel eller trötthet i ett par dagar, i själva verket bara blir sjuk på ett annat sätt än andra.

Troligtvis är detta ännu en mystisk defekt som beror på trolig inavel i norrlands glesbygd. Tack mamma. Tack pappa.

Det dumma med hela historien är att jag var FRISK dagen efter, och absolut kunde jogga. Betydde det att jag verkligen var sjuk de två dagarna innan, eller var det bara något annat, eller hur var det nu igen?!?!