Ljus i mörkret

Det känns fortfarande kanon med friesern Froni. Visserligen känner jag mig mest tafatt och klumpig, men hennes skötare, är verkligen överseende och ser att jag tänker mycket. Jag blir mer och mer förtjust i Froni. Hon är ängslig och orolig. Hon är av den mycket starka åsikten att man inte kan kasta iväg förtroende för vem som helst hur som helst. Alltså går hon omkring och oroar sig över saker. Är man mjuk mot henne och säger att det är okej att oroa sig över saker, men aningens onödigt just i det här fallet, så lugnar hon snabbt ned sig. Tills hon hittar något annat att oroa sig över.

Hon är verkligen en snäll häst under den spända kroppen. Jag provred henne lite. Hon bestämde sig för att ett hörn på ridbanan var farligt, så vi bestämde oss för att utmana hörnet. Efter diverse krusiduller och filosofisk eftertänksamhet så blev hon så småningom modig och gick dit så gott som själv.

Karin som sköter henne är fantastiskt trevlig också. Jag är mest rädd att hon skulle se mig som klumpig och osäker, men hon tror min och Fronis kontakt kommer att bli jättebra. Froni verkar åtminstone inte se mig inte som klumpig, vi har ett rätt så trevligt samarbete.

Stolt och tacksam traskade jag ur bilen, senare på kvällen.

I mina nya ridbyxor och ridstövlar...