Wednesday, January 16, 2008

Vardagsloopen

Den är här. Vardagsloopen.

Det finns inget jag längtar så mycket efter, och samtidigt fruktat så mycket som vardagen.

Den har aldrig riktigt infunnit sig förut. Jag har alltid varit på väg någonstans, förut. Jag har flyttat över 20 gånger. Jag flyttade hemifrån till Lycksele när jag var 16 och sedan dess har jag varit i rörelse. Östersund för studier, sedan terminer i Arvidsjaur och Nacka. Boende på Aspudden, Ingarö, Fredriksdalsberget, Enköping, Östersund igen, Bollnäs, Enköping igen, Gävle. Alltid ett halvt steg efter mig själv och alltid på randen att inte knåpa ihop mitt examinationsbevis. Fritt fall i 180 km/h, inte bara 130 hopp på tre olika fallskärmsklubbar i sverige, utan fritt fall mentalt. Och ständigt på flytt. Om jag inte flyttat mellan bostäder så har jag flyttat in och ut ur olika relationer. En ständig motor och ständiga fighter för att komma dit jag vill, i livet. Trial and error i ett ständigt snurrande spinnhjul.

Ibland är jag avundsjuk på Micke. Han har aldrig flyttat från staden han växte upp i. Han har aldrig drivit iväg annat än via sina fritdsintressen. Han har följt sina rutiner på samma sätt, han verkar väl förtrogen med vardagen.

Men nu är jag också inne i den. Vardags-loopen. Jag planerar ingen flytt någonstans, jag planerar inte att byta arbete. Jag planerar nästan ingenting över huvudtaget (förutom vanligt hederligt tråkigt pensionssparande). Det känns ganska okej, fast som vanligt lite tomt, när jag är van att ständigt vara på väg någonstans.

Jag försöker fundera över något som kan ge mig en skjuts, något att drömma om. Hästplanerna som låg mig nära hjärtat, föll isär när jag inte fick sköta frieserstoet längre. Barn vill jag inte heller ha. Det känns som mitt enda kort just nu är att tålmodigt och envetet köra de vanliga träningspassen jag redan kör. Kanske måste jag vänja mig vid den eftertraktade vardagen som jag drömt om. Det är bara det att när dagarna blir till veckor, och veckorna blir till månader, så börjar man tappa tidsperspektivet lite.

Jag vill inte bli en robot av oändliga vardagsrutiner!

Jag vill fortsätta drömma, planera, längta och hoppas.

1 comment:

Kattis said...

Ja, som du kanske vet känner jag igen mig också. Hang in there!